Posts Tagged ‘Normer’
-
Måste man döpa sitt barn?
Svenska Kyrkans webbsida om dopI dopet finns löftet om att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer.
Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud [...]Eftersom jag och barnens pappa tvivlade på att våra barn själva kunde bekräfta sin samhörighet med någon gud vid några månaders ålder, valde vi att inte ha dop för dem. Men däremot tyckte vi att det kunde vara trevligt att fira barnens ankomst på andra sätt.
Vi valde att ge barnen varsin namnfest.
-
De som vandrat in
Det finns ett ord som tar ganska stor plats i vårt samhälle. För vissa människor är det avgörande för hela omgivningens förhållningssätt gentemot personen. Det är ett ord som delar in människor, ibland med onda intentioner och ibland med en välmenande tanke. Ordet syftar till att beskriva en människas ursprung, men handlar oftare om en kulturell indelning. De som avviker från den kulturella normen blir ofta kategoriserade som detta ordet.
Har du lyckats gissa vilket ord det är?
Här kommer det: InvandrareBara genom att titta på själva ordet kan vi se att det är ganska fånigt: in-vandrare. Vem vandrar till Sverige egentligen? Om vi sedan går vidare till hur ordet används blir det ännu fånigare. Även om vi nu tänker oss att det finns personer som har vandrat in till Sverige, hur kan det då komma sig att deras barn, som är födda i Sverige, också är in-vandrare?
I Sveriges Televisions program ”Debatt” diskuterades, för några månader sedan, om det var rätt att Vellinge kommun skulle tvingas ta emot ensamkommande barn som flytt från sina före detta hemländer. Via en storbildsskärm fick fyra vellingebor, två fäder och två söner, vara med i debatten. De åsikter som de framför är väldigt tragiska, men samtidigt så skrattretande att de blir riktigt komiska.
Ungefär 5 minuter in i klippet här nedanför säger en av vellingesönerna ”Det är skillnad på invandring och illegal invandring” varpå Hanif Bali, riksdagskandidat för Moderaterna svarar ”Hur tar man sig till Sverige lagligt?”. Men på det har sönerna (eller fäderna) inget svar. Istället kommer de med nästa höjdpunkt: ”Men varför stannade ni inte i Danmark på vägen?”
Ja, just det, så har vi det här med ordet in-vandrare. Om det nu är så att man vandrar in till Sverige, då måste man ju kunna stanna i Danmark istället. Då hade de ju inte behövt gå så långt. Att de inte tänkte på det! ;)
De övriga delarna av Debatt 17 november Ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge:
Del 1
Del 2Så avrundar vi det hela med en gammal klassiker:
-
Och så har vi det här med ångest igen…
… men den har förändrat sig. Lite av den har flyttats från magen till hjärnan. Ã…ngestdjuret nafsar litegrann i magen, men det skaver också i min hjärna lite då och då. Och det hela verkar handla om att jag lärt känna det på ett annat sätt. Egentligen handlar det hela om att det blivit lättare att definiera ångesten. Det gör den lite mindre spännande, men också lättare att hantera. Nu handlar det ofta om mig själv i förhållande till olika roller. Jag som förälder, jag som individ och jag som del i ett kapitalistiskt system. Så som jag till exempel har skrivit om här. Ibland är jag dålig feminist, ibland dålig mamma, ibland tråkig för att jag har barn, ibland för ung och rebellisk för att ha barn… och, tja, ibland ganska ensam i min situation.
Fast varför skriver jag om detta. Får man skriva om ångest när man förväntas vara vuxen? Lite ungdomsångest är väl helt ok, men den där formen som inte försvinner, den är inte lika rumsren. Förmodligen är det för att den gränsar lite mot galenskap och galna människor vill man ju inte ha i sin närhet, särskilt inte i dessa tider.
Men då kommer vi till den klassisk frågan – var går gränsen för galenskap? Foucault har ju skrivit hela böcker om det här. Och vi kan väl i alla fall säga att det handlar om normer. Vi förhåller oss till dem hela tiden och nånstans finns det en gräns när vi brutit för många. Och här har vi en annan viktig grej – vi får ångest när olika normer krockar, antingen med varandra, eller när den av samhället önskade normen krockar med en motnorm, som vi känner är mer rätt.
Vart leder allt detta då? Jo, det är ju så att ångesten är jävligt jobbig, men samtidigt lite nyttig. Det sägs att det krävs ångest för att en person ska kunna bli en sann konstnär. Och visst, ständiga krockar innebär ju att man måste finna nya lösningar hela tiden. Det krävs en himla massa kreativitet. Normkrockar skapar kreativitet och kreativitet skapar nya normkrockar. I spiralform kan så världen förändras i takt med att normer krockas ihop. Ångestdjuret är lite jobbigt, men det påminner mig om vem jag är och vem jag vill vara.
-
Flickstigens snäva cirklar
I mitt livs begynnelse var jag i första hand barn. Det var det som begränsade min tillvaro, men även gav mig möjligheter. Barn är något man är i förhållande till vuxna. Det är de som sätter regler och har makt att bestämma överbarn. Men att vara barn innebär också en frihet, som hör samman mycket med friheten från ansvar. Att vara barn var helt enkelt det som formade min tillvaro.
Att vara flicka i förhållande till pojkar var något jag fick lära mig efterhand. När jag gick på dagis rymde jag tillsammans med en kompis som hette Tomas. När de fick tag på oss hade andra precis ätit mat och jag och Tomas blev satta i olika rum för att äta. Våra straff för att vi hade rymt såg olika ut: Tomas fick bara mat och inte efterrätt och jag fick bara efterrätt och inte mat. Förklaringen var att det var Tomas som säkert kommit på att vi skulle rymma eftersom han var pojke, men att han ändå behövde mat. När jag gick i första klass fick vi en dag i uppgift att spela upp en liten pjäs. I min grupp fick jag rollen som en lastbilschaufför som skvätte regnvatten på en kvinna i en liten bil. Kvinnan skulle iaf fråga vad jag höll på med när jag skvätte ner henne och så skulle jag svara att jag var väldigt ledsen för det som inträffat och så övade vi lite och gick för att spela upp pjäsen för de andra i klassen som också hade övat på samma pjäs.
När vi spelade upp märkte jag ganska snabbt att den rollen jag hade egentligen skulle spelas av en kille och att flickorna spelade sina roller väldigt tyst. Men när det blev vår tur gjorde jag ändå som vi övat in:
Den arga kvinnan som blivit helt nedstänkt av smutsigt regnvatten säger tyst: Men varför gjorde du så?
Den urskuldande lastbilschauffören (jag) skriker: OJ, FÖRLÅT! DET VAR INTE MENINGEN!
Efter vi spelat vår pjäs pratade vår lärarinna om att det kan vara svårt för flickor att spela teater eftersom vi är lite tystare än pojkar. De andra flickorna tittade lite förläget på mig när lärarinnan sa ”att de skulle tänka på hur Emma hade gjort, hon hade ju tagit i.”
När jag gick i andra klass skulle vi springa skoljoggen. Vi skulle springa två och två och vi fick själva välja vem vi skulle springa med. Jag frågade en av mina kompisar och eftersom han ville springa med mig tyckte jag att det kändes helt okej. Men på rasten fick jag en del frågor om varför jag hade valt som jag gjorde och oturligt nog filmades hela skoljoggen, vilket gjorde att jag fick sitta och skämmas vid den stora galapremiären när jag såg det avvikande mönstret i flicka-flicka, pojke-pojke ledet.
När jag gick i tredje klass lekte jag mest med flickor.
Idag lever jag med flera olika roller, som alla på sitt sätt ger mig möjligheter och begränsar mig. Mamma, pedagog, arbetslös, vegan eller socialist. Situation avgör rollen. Men vad jag har märkt är att genus hela tiden hamnar lite över allt annat. Det färgar omgivningens värderingar, men även mina egna tankar.
Om vi tänker oss att vi alla puffas och skuffas åt alla möjliga håll som barn, så finns det vissa knuffar som får mer betydelse än andra. En av dessa är knuffen in på flickvägen resp. pojkvägen. Eftersom jag ser genus som en yttre påverkan, ser jag även genus som en inskränkning av vår frihet. De stötar vi får i vår uppväxt påverkar vårt sätt att förhålla oss till andra oss och själva. Vi kan välja att följa stigen eller göra motstånd och vika av från den. Men vi förhåller oss hela tiden till den.
Jag har börjat ge läxor till mig själv. Läxor som handlar om att bryta av från flickstigen. Mycket handlar det om rollen som förälder, för genus blir så tydligt här. Som exempel: om jag och mina barns pappa träffar ett annat föräldrapar blir det nästan alltid så att jag och den andra mamman sätter oss och pratar och papporna pratar för sig. Barnen leker för det mesta hos oss mammor. Läxorna kan handla om att bryta det mönstret, eller att våga ta för mig, eller att sluta klandra mig själv för allt hela tiden.
För vi kan inte förneka stigen, men man kan ju alltid försöka bredda den i alla fall.
-
Man är inte rasist bara för att man vill hissa svenska flaggan…
Försvarstalen ekar i mina öron: Jag är inte rasist bara för att jag vill hissa den svenska flaggan!
Jag står och lyssnar och vet vad som kommer att komma härnäst. ”Alla ska väl ha rätt att vara stolta över sitt land?”
Jo visst kan man väl få det, men problemet är bara att nationalismen egentligen är orimlig. Den geografiska inmurningen av Sverige är nämligen bara möjlig med hjälp av människors fantasier. För vad som egentligen är intressant är att vi alla är delar av en större struktur, som inte riktigt får plats innanför muren, hur gärna vi än vill låtsas det.
Jag tänker en del på Sverigedemokraternas (och de får vi ju inte kalla för rasister!) klassiska argument om att vi ska ta hand om de människor som redan bor här i Sverige innan vi släpper in fler. Den här konkreta delen av nationalismen gör att det blir intressant att titta på dess roll i det globala spelet som pågår ute i världen. För om man tänker efter lite, så blir frågan om nationalism större och större, till och med global.
För att kunna få ett grepp om nationalismen behövs det en definition av dess förhållande till övriga världen. Det är ju så att om Sverige ska kunna finnas måste det ju finnas något utanför Sverige också. Och det vet vi ju alla att det finns olika länder. Men vad vi lite mer sällan frågar oss är vad det är som skapar strukturer som binder samman folk. Om vi nu tänker oss att det är staten Sverige som ska hålla samman oss människor inom vår geografiska gräns, måste det även innebära att det finns en suverän makt som har den där förmågan att hålla samman oss. Och det är det vi måste fråga oss om Sverige, som stat, verkligen har.
Vi skulle förvisso kunna säga att varje stat har suverän makt och står utanför all global inverkan. Då kan vi tänka oss Sverige som ett starkt land, med starka välmående människor. Dessa människor tänks i sådana fall bindas samman av ett gemensamt förflutet (trots att vi ej själva har upplevt det utan bara våra förfäder). Våra förfäder kan sägas ha byggt upp ett välfungerande samhälle inifrån helt utav egen kraft.
Men det är intressant att titta på hur stater byggs upp. Visst är det vanligt folk som bygger och fixar och donar. Men vi gör det inom en struktur. Allra högst upp på den maktens hierarki har det alltid funnits några som har stått och basat och det blir väldigt svårt att försöka binda dem enbart till ett land.
Zygmunt Bauman1 skriver i sin bok ”Globalisering” om hur alla människors gemensamma rum sakta men säkert har omvandlats till en kapitalistisk arena. Vad som är så intressant med hans resonemang är den betydelse han tillskriver den globala kapitalistiska makten och strukturen. Genom att göra hela det gemensamma rummet till en kapitalistisk investering tvingas folket nämligen vänja sig vid såväl konsumism som ett ovanifrån kontrollerat rum. Det handlar till exempel om att stadens naturliga mötesplatser har ersatts av köpcentra, men även om att arbetare måste rätta sig efter investerares önskningar för att klara sitt uppehälle på den plats de bor på. I denna verklighet finns det inte någon plats för det trygga och jämlika rummet. Den nationella politiken kan endast ta plats som laguppehållande väsen i ett lagligt rum som har skapats av kapitalismen. I det globala rummet blir folket som små figurer som hålls på plats just på grund av sin oförmåga att röra sig utanför kapitalismens spelregler.
Om vi tänker oss att vi alla vanliga människor är små figurer som existerar i ett större spel, vad är det då som avgör vilka figurer som får vara var? Visst kan vi få hissa vår svenska flagga. Blått och gult är väl trevligt och fint. Men i en global hierarki fungerar nationalstaten endast som en liten del och har inte någon egentlig makt att greppa tag i figurerna.
Men för att visa det här behövs det ett exempel. Vi kan föreställa oss Anna, som är en svensk kvinna med svenska föräldrar. Hon arbetar med att sätta ihop bildelar på Volvo. Av det hon tjänar går en del till skatt som kan användas till att bygga upp svensk välfärd. Men en del av det hon tjänar kan hon också använda själv. Tack vare att många av konsumismens produkter tillverkas i andra länder, där investerare kan få fler arbetare för samma summa, kan Anna köpa många billiga saker för de pengar hon fått från företaget. Så slutligen går pengarna tillbaka igen till de multinationella företagen. Till detta kommer att Volvo behöver el för att kunna tillverka sina bilar. Den här elen kommer både från svensk elframställning, men även utifrån. En del av elen kanske kommer från utländsk kol och en del från uran, som människor brutit i Afrika .
Så länge de som sitter i hierarkins övre del kan tjäna pengar spelar figurerna längre ner inte så stor roll. För även om vi tänker oss att vi som har förfäder, som levt i Sverige länge, har större rätt att ta del av den svenska välfärden, finns det ett litet krux: Sverige som helt suverän makt existerar inte. Även om vi så låtsas att vi kan bortse från EU:s inflytande, så kvarstår frågan vad det är som styr Sverige.
I hopp om att skapa ett verkligt maktinflytande kan vi få för oss att vi ska bygga murar runt vår vackra nation. Vi kan tänka oss att vi som nu sitter innaför de tillsynes starka murarna är de som har rätt att få vara här. Det är bara vi som har rätt att hissa svenska flaggor. Men om vi tänker oss att vi tycker om svensk nationalism för att den hyllar det välmående som råder här ger vi oss in i en omöjlig situation. För välfärden beror på det svenska folkets del i ett globalt spel och inte av en nationell suveränitet. Om vi säger att vi inte kan släppa in fler människor innanför de svenska murarna tänker vi oss att det är Sverige som stat som ordnar de strukturer som vi lever i, men så ser inte verkligheten ut. Det vi gör är att försöka stänga ute vissa människor med hjälp av en defintion som inte är hållbar i ett globalt spel. Men att låtsas att det är vi innanför murarna, och inte alls de som är utanför, som har byggt upp Sverige är bara en fantasi. Om defintionen om vilka som ska få sitta innanför murarna går utifrån vems förfäder som har byggt upp landet, måste vi också låta hela den globala hierakins folk få vara med. Visst kan vi forstätta med att hissa svenska flaggor, men kom inte och säg att det bara är vi som sitter i våra röda stugor som har rätt att få vara här. För de som bygger upp det här landet finns överallt
1. Bauman, Zygmunt (2000): Globalisering. (F. Miegel övers.) [Globalization]. Lund : Studentlitteratur
-
Glömska
Som vegan är det lätt att glömma bort vissa saker.
Det blir inte heller enklare när man främst umgås med personer som inte äter mördade djur. När jag handlar brukar jag, så långt det går, undvika att gå in i köttunneln. En gång började jag gråta när jag var och handlade och tänkte på hur många döda kroppar jag omgavs av. Fånigt kanske, men sant.
När jag var och handlade senast hamnade jag, i kassakön, bakom en förälder till ett barn på mina barns förskola. Hon började lasta upp sin mat, och nyfiken som jag är kikade jag lite på vad hon hade handlat. Men, vad var det där! Det låg en isärskuren, inplastad griskropp på rullbandet! Nä, inte visste jag att de äter kött… Sen ramlar jag tillbaka in i verkligheten. Jag vet ju att andelen människor som inte äter döda djur är i minoritet och bland barnfamiljer är glappet till och med ännu större. På mina barns förskoleavdelningar finns det bara tre barn som är vegetarianer. Jag har två barn och så är det ett barn till.
Igår läste jag på GT:s hemsida om att det finns planer på att utöka fiskemöjligheterna i Göteborg, så att det ska gå att fiska inne i stan. Detta har dock väckt motstånd hos en politiker, varpå en debatt startats.(http://www.gt.se/nyheter/1.1433900/fisken-lider)
På sidan kan man rösta om man tror att fiskar har känsel eller inte. Min första tanke var att människor nog förnekar att fiskar kan känna och att det är därför som de äter fisk. Så kan det förstås vara, men sen tänkte jag vidare lite. Finns det någon som förnekar att grisar kan känna smärta. Kanske någon, men de flesta vet om att de känner smärta, men äter deras kroppar ändå. Så frågan om fiskar kan känna smärta är kanske inte så stor egentligen, för folk lär väl fortsätta att äta upp deras kroppar ändå.
Det kanske är farligt att vara vegan ändå. Tänk så ofta man glömmer bort sig och väver in sig i en härlig liten bubbla där inga djur blir mördade och inga människor tycker att det är gott med döda kroppar. Men det är ju ändå ganska härligt att få drömma sig bort ibland!
-
Ordlista
Jag ser att jag tar vissa ord för givna, men de kanske kräver någon liten förklaring:
fattig – känslan av att inte ha tillgång till pengar. Detta kan inte mätas i summor utan hur mycket man känner att man behöver göra av med. Jag är t.ex. inte särskilt fattig.
feminism - rätten för alla att vara den de vill. Kort och gott, kanske lite väl förenklat, men feminism är inte ett ”offerord” för mig.
hemmafru – egentligen en fru som är hemma med barnen, men det är inte det jag menar, utan snarare en kvinna som lever i ett ojämnställt maktförhållande. Hon sköter allt husarbete. Han är på sin höjd ”barnvakt”. Hemmafru blir här en roll och en gång in i en enda livsuppgift.
Konsumtionssamhället och kapitalism: Folket borde egentligen lätt kunna ta makten, utan oss klarar sig inte de rika knösarna. Men som det är nu blir vi dubbelt uttnyttjade, vi sliter för dem och sedan konsumerar vi arslena av oss och göder knösarna ännu mer.
naturligt – I allmänhet ses det som onaturligt att käka b12piller, men naturligt att se djur som varor som man distanserat sig från. Men jag är lite småförtjust i att ifrågasätta normer med hjälp av ordet ”naturligt”.
patriarkat – det samälle vi lever i där den vita mannen är normbildande. Uttalanden som t.ex. ”ja ja lilla gumman” blir en naturlig del av detta samhälle.
socialism – kampen för att alla ska bli lika värda och ett samhälle där ekonomiska tillgångar inte har betydelse. Detta kan inte enbart ske genom ”subventioneringar” till fattiga. Det krävs även en samhällsomvandling, någon slags revolution.
stadsjeep – en symbol för vårt miljödestruktiva konsumtionssamhälle
-
Men vad kissar han med?
Vi har en liten pottdocka till Elis. Alltså en liten docka som har en egen potta och som kan sitta med Elis när han ska kissa och bajsa på pottan.
Dockan har jag döpt till Mercy och han har en liten rosa potta. Men jag tycker nog att det är lite klumpigt av tillverkarna att glömma bort att sätta dit en snopp på honom.
Tyvärr tror jag nog att många skulle säga något i stil med” Men om dockan inte har någon snopp kan det ju inte vara en kille.” Ja, det är ju onekligen ganska ovanligt med killar som inte har snopp. Men något som faktiskt är ännu ovanligare är människor som inte har något könsorgan alls.
För det är faktiskt inte så att man automatiskt blir tjej bara för att man inte har snopp. Varför är det inte så i samhället i övrigt i sådana fall?, dvs så fort man inte ser en snopp skulle det vara en tjej. Nästan alltid när vi pratar om djur, säger vi ”han”, då vi inte vet om det är en hona eller hane. (Tänk efter själv så får du se!) Eller om vi tar ett uttryck som ”Så gör man”. Vilka gör så nu igen?, jaha, alla med snopp?
Nä, varför ska man ha en potta om man ändå inte har något ställe där kisset kan komma ut? Dockan kan lika gärna vara en kille utan könsorgan som en tjej utan könsorgan.
-
Sopa golvet med Barbie
I feministförening ska vi styla om en Barbiedocka, så jag har därför henne liggandes här hemma. Innan har katterna lekt endel med henne och bitit i hennes hår. Idag hittade även Elis (min son på 14mån.) henne. Han har två Waldorffdockor som han leker med samt en plastdocka som heter Jenny. De dockorna pekar han ut ögon på och kramar. Men Barbiedockan behandlade han inte alls på samma sätt. Han tog istället tag i hennes otroligt tunna och långa ben, vände henne upp och ner och började sopa golvet med hennes hår. Ja, vad säger man…Barn ser vad de ser och är ärliga. Barbie såg helt enkelt ut som en sopborste mer än en människa :p
