Posts Tagged ‘Konsumtion’
-
Glömska
Som vegan är det lätt att glömma bort vissa saker.
Det blir inte heller enklare när man främst umgås med personer som inte äter mördade djur. När jag handlar brukar jag, så långt det går, undvika att gå in i köttunneln. En gång började jag gråta när jag var och handlade och tänkte på hur många döda kroppar jag omgavs av. Fånigt kanske, men sant.
När jag var och handlade senast hamnade jag, i kassakön, bakom en förälder till ett barn på mina barns förskola. Hon började lasta upp sin mat, och nyfiken som jag är kikade jag lite på vad hon hade handlat. Men, vad var det där! Det låg en isärskuren, inplastad griskropp på rullbandet! Nä, inte visste jag att de äter kött… Sen ramlar jag tillbaka in i verkligheten. Jag vet ju att andelen människor som inte äter döda djur är i minoritet och bland barnfamiljer är glappet till och med ännu större. På mina barns förskoleavdelningar finns det bara tre barn som är vegetarianer. Jag har två barn och så är det ett barn till.
Igår läste jag på GT:s hemsida om att det finns planer på att utöka fiskemöjligheterna i Göteborg, så att det ska gå att fiska inne i stan. Detta har dock väckt motstånd hos en politiker, varpå en debatt startats.(http://www.gt.se/nyheter/1.1433900/fisken-lider)
På sidan kan man rösta om man tror att fiskar har känsel eller inte. Min första tanke var att människor nog förnekar att fiskar kan känna och att det är därför som de äter fisk. Så kan det förstås vara, men sen tänkte jag vidare lite. Finns det någon som förnekar att grisar kan känna smärta. Kanske någon, men de flesta vet om att de känner smärta, men äter deras kroppar ändå. Så frågan om fiskar kan känna smärta är kanske inte så stor egentligen, för folk lär väl fortsätta att äta upp deras kroppar ändå.
Det kanske är farligt att vara vegan ändå. Tänk så ofta man glömmer bort sig och väver in sig i en härlig liten bubbla där inga djur blir mördade och inga människor tycker att det är gott med döda kroppar. Men det är ju ändå ganska härligt att få drömma sig bort ibland!
-
Människan kämpar alltid för att få mer
Människan kämpar alltid för att få mer
eller:Människan kämpar alltid för att få det bättre
Men vad då, det är väl ingen skillnad?! Det är väl självklart att människan alltid kämpar för att få mer och att vi mår bättre av det! Alla vill väl ha 42-tumsTV, sommarvilla, tre bilar, varav en är stadsjeep och dessutom en massa mäktig mat…alltid. Cash, kitsch och kött åt folket liksom!
Eller, mår verkligen den där enskilda människan bättre av den där extra villan, den där stora stadsjeepen, 10 par Nike-skor, plastprylar som går sönder på en dag, rosa klorblekt dasspapper, barnmat på burk, fotoskärmsramar som byter bild automatiskt samt köttstekar varje mål?
Mår människor som släkte bättre av avgasfyllda städer, urflippad bostadsmarknad, engångsgrillar och aspartamrester i badsjön, MC Donalds-ballonger i diket eller algsörja vid kusten?
Mår jorden bättre av olja i havet,extra växthuseffekt, ozonhål, gift i varenda vatten, växande sopberg och misshandlade djur i djurfabriker?
Nä. Jag tror på att människan kämpar för att få det bättre, men inte alltid, inte nu. Nu är vi helt du fån-dumma och av det blir man deppare-dyster (som nog Bamse hade sagt). Vi behöver ju inte ens kämpa för att få mer, det är ju bara att glida med. Men någon gång fattar vi nog (ja, jag menar mig själv också, jag är också inne i kapitalismens hjul). Det är väl klart att människan vill kämpa för att få det bättre. Det kanske tar lite tid, men människan kommer nog att börja kämpa för att få det bättre och sluta kämpa för att få mer. -
Så fattigt
Vi studenter klagar ofta på att vi har för lite pengar. Och jag kan ju inte direkt säga att jag är rik. Vi har ingen bil, inget hus och inte en massa tekniska prylar, men har ändå inte råd att äta ute eller köpa så mycket kläder.
Fast jag måste ändå få ställa frågan: I jämförelse med vilka människor är det vi har lite pengar? Med Marinanne, som är ensamstående mamma till tre barn och, trots att hon kommer och jobbar så fort de ringer från hennes jobb på ett äldreboende, inte har råd att köpa mat åt sina barn. Eller Johannes, som är långtidssjukskriven pga sina psykiska plågor. Eller Pia, som är förtidsspensionär med svåra reumatiska besvär. Eller Maja, som blev utslängd av sina föräldrar samma dag hon fyllde 20 och nu letar såväl jobb som lägenhet och lever på ett socialbidrag.
Den nya regeringens taktik är att straffa de som ”inte vill” jobba. Detta ska minska andelen människor som inte har arbete. Marianne hade hellre varit hemma med sina barn en fredagskväll, men vet ju att hon måste ta varenda timme hon får jobba. Trots det räcker ju inte timmarna till på hennes lågavlönade jobb. Nu har dessutom Marianne hört att äldreboendet ska säljas ut till ett bolag som är känt för att ge riktigt låga löner och inte följa kollektivavtalen. Johannes hade gärna jobbat de dagar han mår bra. Men dagar då han vaknar och knappt kan andas, pga sin panikångest, är det svårt att gå till jobbet. Ingen vill anställa människor som han, särskilt inte rika bolagsdirektörer, som sätter det egna vinstintresset före allting annat. Samma sak gäller för förtidspensionären Pia. Maja vill förstås ha ett jobb så hon kan få råd med lägenhet och mat. Men som läget är nu hade det inte ens funnits lägenheter om hon haft pengar och all hennes energi går åt till att hitta boende hos olika vänner.
Nä, felet är inte att just studenter har det dåligt ställt ekonomiskt och inte har råd med bil eller att äta ute. Källan till felet ligger mycket djupare än så. Studenter är relativt bra på att göra sig hörda. Jag vet själv hur chockad jag blev när jag upptäckte att jag, som nybliven mamma, bara skulle få 4200kr i månaden. Det var ju studenter som hade det sämst ställt!
Men när man precis fött barn är inte det första man gör att åka upp till Stockholm och skrikande ställa sig och kräva mer pengar utanför riksdagshuset. Inte heller en nattarbetande trebarnsmamma, en sjukskriven person med panikångest, en sjukpensionär med reumatiska smärtor eller en person utan tak över huvudet och utan pengar på fickan gör detta. Dessutom är det så att man förlorar sin ersättning om man börjar engagera sig politiskt som sjukskriven eller sjukpensionär. Klarar man av det, borde man klara av ett vanligt arbete, säger de.
Nä felet är (inte helt oväntat) att vi har en elit som äger alla tillgångar och därmed kan bestämma över oss. ”Ni ska straffas för att ni är så lata”, säger de sittandes i en bekväm direktörsstol och käkar bakelser. Deras fruar får bidrag för att vara hemmafruar, medan hemmet städas av en arbetarfru betalad med statsfinanser.
(Som en liten parentes kan jag tillägga att vi, som studenter, har råd att betala TV-avgiften, vilket ju måste betyda att vi är väldigt rika, när inte ens moderata toppolitiker har råd med denna avgift.)
