Posts Tagged ‘Existentialism’
-
Och så har vi det här med ångest igen…
… men den har förändrat sig. Lite av den har flyttats från magen till hjärnan. Ã…ngestdjuret nafsar litegrann i magen, men det skaver också i min hjärna lite då och då. Och det hela verkar handla om att jag lärt känna det på ett annat sätt. Egentligen handlar det hela om att det blivit lättare att definiera ångesten. Det gör den lite mindre spännande, men också lättare att hantera. Nu handlar det ofta om mig själv i förhållande till olika roller. Jag som förälder, jag som individ och jag som del i ett kapitalistiskt system. Så som jag till exempel har skrivit om här. Ibland är jag dålig feminist, ibland dålig mamma, ibland tråkig för att jag har barn, ibland för ung och rebellisk för att ha barn… och, tja, ibland ganska ensam i min situation.
Fast varför skriver jag om detta. Får man skriva om ångest när man förväntas vara vuxen? Lite ungdomsångest är väl helt ok, men den där formen som inte försvinner, den är inte lika rumsren. Förmodligen är det för att den gränsar lite mot galenskap och galna människor vill man ju inte ha i sin närhet, särskilt inte i dessa tider.
Men då kommer vi till den klassisk frågan – var går gränsen för galenskap? Foucault har ju skrivit hela böcker om det här. Och vi kan väl i alla fall säga att det handlar om normer. Vi förhåller oss till dem hela tiden och nånstans finns det en gräns när vi brutit för många. Och här har vi en annan viktig grej – vi får ångest när olika normer krockar, antingen med varandra, eller när den av samhället önskade normen krockar med en motnorm, som vi känner är mer rätt.
Vart leder allt detta då? Jo, det är ju så att ångesten är jävligt jobbig, men samtidigt lite nyttig. Det sägs att det krävs ångest för att en person ska kunna bli en sann konstnär. Och visst, ständiga krockar innebär ju att man måste finna nya lösningar hela tiden. Det krävs en himla massa kreativitet. Normkrockar skapar kreativitet och kreativitet skapar nya normkrockar. I spiralform kan så världen förändras i takt med att normer krockas ihop. Ångestdjuret är lite jobbigt, men det påminner mig om vem jag är och vem jag vill vara.
-
Mina barn och deras liv
Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.
Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:
* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fiskDet sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen ”mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen ”Den femte sanningen” av Doris Lessing:
Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.
”Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
[...]”Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. ”Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`
(Lessing, 1962, s. 245-246)
När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?
När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.
Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?
Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)
Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.
Lessing, Doris (1962): Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum
-
Människan kämpar alltid för att få mer
Människan kämpar alltid för att få mer
eller:Människan kämpar alltid för att få det bättre
Men vad då, det är väl ingen skillnad?! Det är väl självklart att människan alltid kämpar för att få mer och att vi mår bättre av det! Alla vill väl ha 42-tumsTV, sommarvilla, tre bilar, varav en är stadsjeep och dessutom en massa mäktig mat…alltid. Cash, kitsch och kött åt folket liksom!
Eller, mår verkligen den där enskilda människan bättre av den där extra villan, den där stora stadsjeepen, 10 par Nike-skor, plastprylar som går sönder på en dag, rosa klorblekt dasspapper, barnmat på burk, fotoskärmsramar som byter bild automatiskt samt köttstekar varje mål?
Mår människor som släkte bättre av avgasfyllda städer, urflippad bostadsmarknad, engångsgrillar och aspartamrester i badsjön, MC Donalds-ballonger i diket eller algsörja vid kusten?
Mår jorden bättre av olja i havet,extra växthuseffekt, ozonhål, gift i varenda vatten, växande sopberg och misshandlade djur i djurfabriker?
Nä. Jag tror på att människan kämpar för att få det bättre, men inte alltid, inte nu. Nu är vi helt du fån-dumma och av det blir man deppare-dyster (som nog Bamse hade sagt). Vi behöver ju inte ens kämpa för att få mer, det är ju bara att glida med. Men någon gång fattar vi nog (ja, jag menar mig själv också, jag är också inne i kapitalismens hjul). Det är väl klart att människan vill kämpa för att få det bättre. Det kanske tar lite tid, men människan kommer nog att börja kämpa för att få det bättre och sluta kämpa för att få mer. -
Den tid som flytt
Den tid som flytt kommer aldrig mer igen. Så självklart är det, men ändå så oacceptabelt.
På Arvikafestivalen såg jag återigen alla dessa snygga och späda fjortonåringar, med tuppkam, synthlugg, exetensions, röda läppar, svarta läppar eller gröna läppar. Jag vill ju vara en av dem. Se ut som de gör och känna vad de känner. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kan det. Den åldern är ju en tid som flytt. Jag är inte fjorton. Jag står inte gapandes mot livet, med en enda tanke i livet: hävda mig själv! Det kommer aldrig mer att kunna bli så.
Men, det jag längtar tillbaka till mest är inte den tid som flytt. Det jag längtar tillbaka till är den tid som aldrig var. Jag hade aldrig tuppkam, synthlugg, exetensions, röda läppar, svarta läppar eller gröna läppar. Nä, faktum är att jag knappt vågade använda smink alls när jag var fjorton år.
Det känns som en evighet dit (nä, jag vet det är inte så länge sen). Jag har inte många tydliga minnen från den tiden, den tiden då man ska visa vem man är. Det var den tiden då jag inte var någon. Förutom möjligtvis en liten medelmåttig blyg tjej, som märkte att tilltro var något som var svårt att hitta.
Det är ju den tiden som skulle varit då, som jag längtar till och som aldrig kommer att komma.
Idag är allt så mycket lättare. Jag vet vem jag är. Kanske har det tagit längre tid för mig än för andra, men å andra sidan har jag ju verkligen hittat mig. Och nu vågar jag ju t.o.m. vara den jag är. Tänk så många det finns som inte är sig själva, som är fast i en roll som enbart gör dem till någon inför andra och inte inför sig själv.
Varför vill jag gå tillbaka och ändra på den tid som flytt. Vill jag verkligen det? Vad spelar det för roll nu. Det jag kände då är ju över. Det liv jag lever nu kanske bygger på det liv jag levde då. Men jag är ju lycklig med mitt liv nu. Inte vill jag ändra på den jag är. Jättesmå steg kan ändra ens liv så mycket, så varför skulle jag vilja ändra mitt liv radikalt. Då skulle jag ju inte vara jag!
Nä, nu ska jag sluta vara nostalgisk över en tid som inte varit. Det är väl bara att leva livet som jag vill nu istället!
-
om förlåtelse
Nu har jag läst den (Jenny av Jonas Gardell) och jag har funderat en hel del över förlåtelse.
Jag är bara inte helt säker på vad det är jag skulle förlåta. Att de alla var så lika och jag så olik? Att de konstiga sågs som de svagaste och de svagaste inte behövdes?
En gång på mellanstadiet när jag var på ”party” (man fick ju inte kalla det kalas) gjorde några av killarna en muntlig rangordning över tjejerna i klassen. Första plats på listan skulle den tjej få som de allra helst INTE skulle vilja vara tillsammans med. Jag kom på andra plats. På första plats kom tjejen som hade partyt. (Tack för den presenten.)
Men vad fasen rangordningslistor och hierarki fins ju överallt, det är en stor del av vuxenlivet också. ”Man måste ju för tusan armbåga sig fram lite för att komma nån vart”. Sånt är livet. Eller, rättare sagt, sånt är livet i vårt samhälle vi lever i idag.
Nä, jag förlåter inte samhället, så är det bara. Hellre är jag då en Steppenwulf.
Däremot vet jag även säkert är jag förlåter mig själv, lilla Emma, för de gånger jag tvivlat på att jag är bäst som jag är. Ifrågasättandet av mig själv har ju gjort mig medveten om den jag är. Och jag kommer alltid att ifrågasätta mig själv, så är det bara. Men på något sätt har jag en klarare bild nu, än vad jag hade under min barndom. Jag vet ju lite om vart man kan gå och vilka vägar som passar mig…och framförallt: Jag vet ju att det bara är att fortsätta gå istället för att stanna upp och försöka pressa mig fram på en väg som inte passar mig och att det inte gör lika ont när man ramlar lite…hoppas jag…
-
Bli lite vuxen
- Jonas Gardell har skrivit en ny bok: Jenny. Du har väl aldrig längtat så mycket efter att få hem en bok.
- Nä, men du, i en intervju med Gardell , som jag läste nyligen, berättar han om förlåtelsen, att förlåta de och det som förstört ens barndom.
- Ja, det är lika bra att börja sålla in sig lite nu, lilla du. Har du tänkt på att de som du tror hatar dig kanske bara är rädda för din jävla kyla?
- Men en barndom man aldrig kan få tillbaka. Man kan inte gå tillbaka som stark och berätta för sig själv att allt är bra och du är helt underbar och bäst i världen. Så, då återstår bara att förlåta?
- Mmm, bland annat. Att växa upp rent allmänt.
- Tror du på det eller?
- Äsch, men så jobbigt har du ju inte haft det. Du är ju inte precis en Jenny. Sluta larva dig nu!
- Nä, men hur förklarar du mitt utanförskap då? Ibland måste man gå mot strömmen för att börja må bra. Dessutom är jag ju mer Juha , inte Jenny.
- Jadå, du är så duktig och har hatat och gått mot strömmen. Men nu sitter du här med din kärnfamilj med ett nymålat kök med ett mörkbetsat ekbord med två iläggsskivor och en kryddhåla som innehåller 15 andra kryddor förutom timjan och salt. Och dessutom, en liten trädgård med morgonsol och gröna utemöbler från Knäreds Werkstads Aktiebolog
- Ja, men för fan, trädgårdsmöblerna har jag ju fått och bordet stal jag på tippen! Javisst, jag har bundit upp mig ganska rejält, och jag är ju lycklig. Däremot tänker jag aldrig bli ”lyckad”. Aldrig.
