Posts Tagged ‘Barns rättigheter’

• Låt inte barnen betala krisen!

  Date: 2009.09.18 | Category: om barn | Response: 0

  Lärarförbundets film säger ganska mycket:

  GÃ… MED I UPPROPET PÃ… FACEBOOK
  

  
  

• Mina barn och deras liv

  Date: 2009.09.08 | Category: om barn, veganism/miljö | Response: 1

  Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.

  Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:

  * Att göra som han önskade och inte prata mer om det
  * Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
  * Att förbjuda honom att äta fisk

  Det sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen ”mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen ”Den femte sanningen” av Doris Lessing:

  Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.

  ”Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
  [...]

  ”Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. ”Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`

  (Lessing, 1962, s. 245-246)

  När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i  mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?

  När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.

  Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?

  Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag  ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)

  Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.

  Lessing, Doris (1962):  Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum

• Flickstigens snäva cirklar

  Date: 2009.08.25 | Category: feminism, om barn | Response: 1

  I mitt livs begynnelse var jag i första hand barn. Det var det som begränsade min tillvaro, men även gav mig möjligheter. Barn är något man är i förhållande till vuxna. Det är de som sätter regler och har makt att bestämma överbarn. Men att vara barn innebär också en frihet, som hör samman mycket med friheten från ansvar. Att vara barn var helt enkelt det som formade min tillvaro.

  Att vara flicka i förhållande till pojkar var något jag fick lära mig efterhand. När jag gick på dagis rymde jag tillsammans med en kompis som hette Tomas. När de fick tag på oss hade andra precis ätit mat och jag och Tomas blev satta i olika rum för att äta. Våra straff för att vi hade rymt såg olika ut: Tomas fick bara mat och inte efterrätt och jag fick bara efterrätt och inte mat. Förklaringen var att det var Tomas som säkert kommit på att vi skulle rymma eftersom han var pojke, men att han ändå behövde mat. När jag gick i första klass fick vi en dag i uppgift att spela upp en liten pjäs.  I min grupp fick jag rollen som en lastbilschaufför som skvätte regnvatten på en kvinna i en liten bil. Kvinnan skulle iaf fråga vad jag höll på med när jag skvätte ner henne och så skulle jag svara att jag var väldigt ledsen för det som inträffat och så övade vi lite och gick för att spela upp pjäsen för de andra i klassen som också hade övat på samma pjäs.

  När vi spelade upp märkte jag ganska snabbt att den rollen jag hade egentligen skulle spelas av en kille och att flickorna spelade sina roller väldigt tyst. Men när det blev vår tur gjorde jag  ändå som vi övat in:

  Den arga kvinnan som blivit helt nedstänkt av smutsigt regnvatten säger tyst: Men varför gjorde du så?

  Den urskuldande lastbilschauffören (jag) skriker: OJ, FÖRLÅT! DET VAR INTE MENINGEN!

  Efter vi spelat vår pjäs pratade vår lärarinna om att det kan vara svårt för flickor att spela teater eftersom vi är lite tystare än pojkar. De andra flickorna tittade lite förläget på mig när lärarinnan sa ”att de skulle tänka på hur Emma hade gjort, hon hade ju tagit i.”

  När jag gick i andra klass skulle vi springa skoljoggen. Vi skulle springa två och två och vi fick själva välja vem vi skulle springa med. Jag frågade en av mina kompisar och eftersom han ville springa med mig tyckte jag att det kändes helt okej. Men på rasten fick jag en del frågor om varför jag hade valt som jag gjorde och oturligt nog filmades hela skoljoggen, vilket gjorde att jag fick sitta och skämmas vid den stora galapremiären när jag såg det avvikande mönstret i flicka-flicka, pojke-pojke ledet.

  När jag gick i tredje klass lekte jag mest med flickor.

  Idag lever jag med flera olika roller, som alla på sitt sätt ger mig möjligheter och begränsar mig. Mamma, pedagog, arbetslös, vegan eller socialist. Situation avgör rollen. Men vad jag har märkt är att genus hela tiden hamnar lite över allt annat. Det färgar omgivningens värderingar, men även mina egna tankar.

  Om vi tänker oss att vi alla puffas och skuffas åt alla möjliga håll som barn, så finns det vissa knuffar som får mer betydelse än andra. En av dessa är knuffen in på flickvägen resp. pojkvägen. Eftersom jag ser genus som en yttre påverkan, ser jag även genus som en inskränkning av vår frihet. De stötar vi får i vår uppväxt påverkar vårt sätt att förhålla oss till andra oss och själva. Vi kan välja att följa stigen eller göra motstånd och vika av från den. Men vi förhåller oss hela tiden till den.

  Jag har börjat ge läxor till mig själv. Läxor som handlar om att bryta av från flickstigen. Mycket handlar det om rollen som förälder, för genus blir så tydligt här. Som exempel: om jag och mina barns pappa träffar ett annat föräldrapar blir det nästan alltid så att jag och den andra mamman sätter oss och pratar och papporna pratar för sig. Barnen leker för det mesta hos oss mammor. Läxorna kan handla om att bryta det mönstret, eller att våga ta för mig, eller att sluta klandra mig själv för allt hela tiden.

  För vi kan inte förneka stigen, men man kan ju alltid försöka bredda den i alla fall.

• Hemmafruarnas triumf

  Date: 2007.05.24 | Category: feminism | Response: 0

  Metro fortsätter att briljera: ”Bättre betyg med mamma hemma” lyder rubriken. Men i texten kan man sedan läsa att forskare på Umeå Universitet kommit fram till att barn till föräldrar som jobbar deltid får bättre resultat i skolan eftersom de kan få mer hjälp och uppmärksamhet hemifrån. Metro väljer alltså att tolka om resultatet på ett sätt som nog får alla kristdemokrater och patriarkala förespråkare att jubla. Jag, däremot, hade ju valt att tolka resultatet på följande sätt: Inför 30 timmars arbetsvecka!

• Men vad kissar han med?

  Date: 2006.06.26 | Category: feminism | Response: 0

  Vi har en liten pottdocka till Elis. Alltså en liten docka som har en egen potta och som kan sitta med Elis när han ska kissa och bajsa på pottan.

  Dockan har jag döpt till Mercy och han har en liten rosa potta. Men jag tycker nog att det är lite klumpigt av tillverkarna att glömma bort att sätta dit en snopp på honom.

  Tyvärr tror jag nog att många skulle säga något i stil med” Men om dockan inte har någon snopp kan det ju inte vara en kille.” Ja, det är ju onekligen ganska ovanligt med killar som inte har snopp. Men något som faktiskt är ännu ovanligare är människor som inte har något könsorgan alls.

  För det är faktiskt inte så att man automatiskt blir tjej bara för att man inte har snopp. Varför är det inte så i samhället i övrigt i sådana fall?, dvs så fort man inte ser en snopp skulle det vara en tjej. Nästan alltid när vi pratar om djur, säger vi ”han”, då vi inte vet om det är en hona eller hane. (Tänk efter själv så får du se!) Eller om vi tar ett uttryck som ”Så gör man”. Vilka gör så nu igen?, jaha, alla med snopp?

  Nä, varför ska man ha en potta om man ändå inte har något ställe där kisset kan komma ut? Dockan kan lika gärna vara en kille utan könsorgan som en tjej utan könsorgan.

  

• Sopa golvet med Barbie

  Date: 2006.04.28 | Category: feminism | Response: 0

  I feministförening ska vi styla om en Barbiedocka, så jag har därför henne liggandes här hemma. Innan har katterna lekt endel med henne och bitit i hennes hår. Idag hittade även Elis (min son på 14mån.) henne. Han har två Waldorffdockor som han leker med samt en plastdocka som heter Jenny. De dockorna pekar han ut ögon på och kramar. Men Barbiedockan behandlade han inte alls på samma sätt. Han tog istället tag i hennes otroligt tunna och långa ben, vände henne upp och ner och började sopa golvet med hennes hår. Ja, vad säger man…Barn ser vad de ser och är ärliga. Barbie såg helt enkelt ut som en sopborste mer än en människa :p