Och så har vi det här med ångest igen…

Date: 2010.01.04 | Category: jag | Response: 0

… men den har förändrat sig. Lite av den har flyttats från magen till hjärnan. Ã…ngestdjuret nafsar litegrann i magen, men det skaver också i min hjärna lite då och då. Och det hela verkar handla om att jag lärt känna det på ett annat sätt. Egentligen handlar det hela om att det blivit lättare att definiera ångesten. Det gör den lite mindre spännande, men också lättare att hantera. Nu handlar det ofta om mig själv i förhållande till olika roller. Jag som förälder, jag som individ och jag som del i ett kapitalistiskt system. Så som jag till exempel har skrivit om här. Ibland är jag dålig feminist, ibland dålig mamma, ibland tråkig för att jag har barn, ibland för ung och rebellisk för att ha barn… och, tja, ibland ganska ensam i min situation.

Fast varför skriver jag om detta. Får man skriva om ångest när man förväntas vara vuxen? Lite ungdomsångest är väl helt ok, men den där formen som inte försvinner, den är inte lika rumsren. Förmodligen är det för att den gränsar lite mot galenskap och galna människor vill man ju inte ha i sin närhet, särskilt inte i dessa tider.

Men då kommer vi till den klassisk frågan – var går gränsen för galenskap? Foucault har ju skrivit hela böcker om det här. Och vi kan väl i alla fall säga att det handlar om normer. Vi förhåller oss till dem hela tiden och nånstans finns det en gräns när vi brutit för många. Och här har vi en annan viktig grej – vi får ångest när olika normer krockar, antingen med varandra, eller när den av samhället önskade normen krockar med en motnorm, som vi känner är mer rätt.

Vart leder allt detta då? Jo, det är ju så att ångesten är jävligt jobbig, men samtidigt lite nyttig. Det sägs att det krävs  ångest för att en person ska kunna bli en sann konstnär. Och visst, ständiga krockar innebär ju att man måste finna nya lösningar hela tiden. Det krävs en himla massa kreativitet. Normkrockar skapar kreativitet och kreativitet skapar nya normkrockar. I spiralform kan så världen förändras i takt med att normer krockas ihop. Ångestdjuret är lite jobbigt, men det påminner mig om vem jag är och vem jag vill vara.

vegan.nu lever

Date: 2010.01.04 | Category: veganism/miljö | Response: 0

vegan.nu

Att gå ur Svenska Kyrkan

Date: 2009.09.20 | Category: socialism | Response: 0

Efter att ha beskådat alla massiva reklamkampanjer för kyrkovalet har jag äntligen tagit tag i mitt utträde.

Om du funderar på att göra samma sak som jag får du gärna använda mallen här nedanför. Jag använde ateism.se som källa för hur mallen ska se ut.

Fyll i dina uppgifter och skicka till din församling.

°-°

Hej

Jag vill gå ur Svenska Kyrkan.

Namn:

Personnummer:

Adress:

Med vänliga hälsningar

_____________________________________________________________

Namn + underskrift

°-°

Låt inte barnen betala krisen!

Date: 2009.09.18 | Category: om barn | Response: 0

Lärarförbundets film säger ganska mycket:

GÃ… MED I UPPROPET PÃ… FACEBOOK

Mina barn och deras liv

Date: 2009.09.08 | Category: om barn, veganism/miljö | Response: 1

Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.

Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:

* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fisk

Det sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen ”mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen ”Den femte sanningen” av Doris Lessing:

Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.

”Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
[...]

”Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. ”Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`

(Lessing, 1962, s. 245-246)

När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i  mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?

När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.

Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?

Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag  ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)

Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.

Lessing, Doris (1962):  Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum

Flickstigens snäva cirklar

Date: 2009.08.25 | Category: feminism, om barn | Response: 1

I mitt livs begynnelse var jag i första hand barn. Det var det som begränsade min tillvaro, men även gav mig möjligheter. Barn är något man är i förhållande till vuxna. Det är de som sätter regler och har makt att bestämma överbarn. Men att vara barn innebär också en frihet, som hör samman mycket med friheten från ansvar. Att vara barn var helt enkelt det som formade min tillvaro.

Att vara flicka i förhållande till pojkar var något jag fick lära mig efterhand. När jag gick på dagis rymde jag tillsammans med en kompis som hette Tomas. När de fick tag på oss hade andra precis ätit mat och jag och Tomas blev satta i olika rum för att äta. Våra straff för att vi hade rymt såg olika ut: Tomas fick bara mat och inte efterrätt och jag fick bara efterrätt och inte mat. Förklaringen var att det var Tomas som säkert kommit på att vi skulle rymma eftersom han var pojke, men att han ändå behövde mat. När jag gick i första klass fick vi en dag i uppgift att spela upp en liten pjäs.  I min grupp fick jag rollen som en lastbilschaufför som skvätte regnvatten på en kvinna i en liten bil. Kvinnan skulle iaf fråga vad jag höll på med när jag skvätte ner henne och så skulle jag svara att jag var väldigt ledsen för det som inträffat och så övade vi lite och gick för att spela upp pjäsen för de andra i klassen som också hade övat på samma pjäs.

När vi spelade upp märkte jag ganska snabbt att den rollen jag hade egentligen skulle spelas av en kille och att flickorna spelade sina roller väldigt tyst. Men när det blev vår tur gjorde jag  ändå som vi övat in:

Den arga kvinnan som blivit helt nedstänkt av smutsigt regnvatten säger tyst: Men varför gjorde du så?

Den urskuldande lastbilschauffören (jag) skriker: OJ, FÖRLÅT! DET VAR INTE MENINGEN!

Efter vi spelat vår pjäs pratade vår lärarinna om att det kan vara svårt för flickor att spela teater eftersom vi är lite tystare än pojkar. De andra flickorna tittade lite förläget på mig när lärarinnan sa ”att de skulle tänka på hur Emma hade gjort, hon hade ju tagit i.”

När jag gick i andra klass skulle vi springa skoljoggen. Vi skulle springa två och två och vi fick själva välja vem vi skulle springa med. Jag frågade en av mina kompisar och eftersom han ville springa med mig tyckte jag att det kändes helt okej. Men på rasten fick jag en del frågor om varför jag hade valt som jag gjorde och oturligt nog filmades hela skoljoggen, vilket gjorde att jag fick sitta och skämmas vid den stora galapremiären när jag såg det avvikande mönstret i flicka-flicka, pojke-pojke ledet.

När jag gick i tredje klass lekte jag mest med flickor.

Idag lever jag med flera olika roller, som alla på sitt sätt ger mig möjligheter och begränsar mig. Mamma, pedagog, arbetslös, vegan eller socialist. Situation avgör rollen. Men vad jag har märkt är att genus hela tiden hamnar lite över allt annat. Det färgar omgivningens värderingar, men även mina egna tankar.

Om vi tänker oss att vi alla puffas och skuffas åt alla möjliga håll som barn, så finns det vissa knuffar som får mer betydelse än andra. En av dessa är knuffen in på flickvägen resp. pojkvägen. Eftersom jag ser genus som en yttre påverkan, ser jag även genus som en inskränkning av vår frihet. De stötar vi får i vår uppväxt påverkar vårt sätt att förhålla oss till andra oss och själva. Vi kan välja att följa stigen eller göra motstånd och vika av från den. Men vi förhåller oss hela tiden till den.

Jag har börjat ge läxor till mig själv. Läxor som handlar om att bryta av från flickstigen. Mycket handlar det om rollen som förälder, för genus blir så tydligt här. Som exempel: om jag och mina barns pappa träffar ett annat föräldrapar blir det nästan alltid så att jag och den andra mamman sätter oss och pratar och papporna pratar för sig. Barnen leker för det mesta hos oss mammor. Läxorna kan handla om att bryta det mönstret, eller att våga ta för mig, eller att sluta klandra mig själv för allt hela tiden.

För vi kan inte förneka stigen, men man kan ju alltid försöka bredda den i alla fall.

Man är inte rasist bara för att man vill hissa svenska flaggan…

Date: 2009.06.22 | Category: socialism | Response: 0

Försvarstalen ekar i mina öron: Jag är inte rasist bara för att jag vill hissa den svenska flaggan!

Jag står och lyssnar och vet vad som kommer att komma härnäst. ”Alla ska väl ha rätt att vara stolta över sitt land?”

Jo visst kan man väl få det, men problemet är bara att nationalismen egentligen är orimlig. Den geografiska inmurningen av Sverige är nämligen bara möjlig med hjälp av människors fantasier. För vad som egentligen är intressant är att vi alla är delar av en större struktur, som inte riktigt får plats innanför muren, hur gärna vi än vill låtsas det.

Jag tänker en del på Sverigedemokraternas (och de får vi ju inte kalla för rasister!) klassiska argument om att vi ska ta hand om de människor som redan bor här i Sverige innan vi släpper in fler. Den här konkreta delen av nationalismen  gör att det blir intressant att titta på dess roll i det globala spelet som pågår ute i världen. För om man tänker efter lite, så blir frågan om nationalism större och större, till och med global.

För att kunna få ett grepp om nationalismen behövs det en definition av dess förhållande till övriga världen. Det är ju så att om Sverige ska kunna finnas måste det ju finnas något utanför Sverige också. Och det vet vi ju alla att det finns olika länder. Men vad vi lite mer sällan frågar oss är vad det är som skapar strukturer som binder samman folk. Om vi nu tänker oss att det är staten Sverige som ska hålla samman oss människor inom vår geografiska gräns, måste det även innebära att det finns en suverän makt som har den där förmågan att hålla samman oss. Och det är det vi måste fråga oss om Sverige, som stat, verkligen har.

Vi skulle förvisso kunna säga att varje stat har suverän makt och står utanför all global inverkan. Då kan vi tänka oss Sverige som ett starkt land, med starka välmående människor. Dessa människor tänks i sådana fall bindas samman av ett gemensamt förflutet (trots att vi ej själva har upplevt det utan bara våra förfäder). Våra förfäder kan sägas ha byggt upp ett välfungerande samhälle inifrån helt utav egen kraft.

Men det är intressant att titta på hur stater byggs upp. Visst är det vanligt folk som bygger och fixar och donar. Men vi gör det inom en struktur. Allra högst upp på den maktens hierarki har det alltid funnits några som har stått och basat och det blir väldigt svårt att försöka binda dem enbart till ett land.

Zygmunt Bauman¹ skriver i sin bok ”Globalisering” om hur alla människors gemensamma rum sakta men säkert har omvandlats till en kapitalistisk arena. Vad som är så intressant med hans resonemang är den betydelse han tillskriver den globala kapitalistiska makten och strukturen. Genom att göra hela det gemensamma rummet till en kapitalistisk investering tvingas folket nämligen vänja sig vid såväl konsumism som ett ovanifrån kontrollerat rum. Det handlar till exempel om att stadens naturliga mötesplatser har ersatts av köpcentra, men även om att arbetare måste rätta sig efter investerares önskningar för att klara sitt uppehälle på den plats de bor på. I denna verklighet finns det inte någon plats för det trygga och jämlika rummet. Den nationella politiken kan endast ta plats som laguppehållande väsen i ett lagligt rum som har skapats av kapitalismen. I det globala rummet blir folket som små figurer som hålls på plats just på grund av sin oförmåga att röra sig utanför kapitalismens spelregler.

Om vi tänker oss att vi alla vanliga människor är små figurer som existerar i ett större spel, vad är det då som avgör vilka figurer som får vara var? Visst kan vi få hissa vår svenska flagga. Blått och gult är väl trevligt och fint. Men i en global hierarki fungerar nationalstaten endast som en liten del och har inte någon egentlig makt att greppa tag i figurerna.

Men för att visa det här behövs det ett exempel. Vi kan föreställa oss Anna, som är en svensk kvinna med svenska föräldrar. Hon arbetar med att sätta ihop bildelar på Volvo. Av det hon tjänar går en del till skatt som kan användas till att bygga upp svensk välfärd. Men en del av det hon tjänar kan hon också använda själv. Tack vare att många av konsumismens produkter tillverkas i andra länder, där investerare kan få fler arbetare för samma summa, kan Anna köpa många billiga saker för de pengar hon fått från företaget. Så slutligen går pengarna tillbaka igen till de multinationella företagen. Till detta kommer att Volvo behöver el för att kunna tillverka sina bilar. Den här elen kommer både från svensk elframställning, men även utifrån. En del av elen kanske kommer från utländsk kol och en del från uran, som människor brutit i Afrika .

Så länge de som sitter i hierarkins övre del kan tjäna pengar spelar figurerna längre ner inte så stor roll. För även om vi tänker oss att vi som har förfäder, som levt i Sverige länge, har större rätt att ta del av den svenska välfärden, finns det ett litet krux: Sverige som helt suverän makt existerar inte. Även om vi så låtsas att vi kan bortse från EU:s inflytande, så kvarstår frågan vad det är som styr Sverige.

I hopp om att skapa ett verkligt maktinflytande kan vi få för oss att vi ska bygga murar runt vår vackra nation. Vi kan tänka oss att vi som nu sitter innaför de tillsynes starka murarna är de som har rätt att få vara här. Det är bara vi som har rätt att hissa svenska flaggor. Men om vi tänker oss att vi tycker om svensk nationalism för att den hyllar det välmående som råder här ger vi oss in i en omöjlig situation. För välfärden beror på det svenska folkets del i ett globalt spel och inte av en nationell suveränitet. Om vi säger att vi inte kan släppa in fler människor innanför de svenska murarna tänker vi oss att det är Sverige som stat som ordnar de strukturer som vi lever i, men så ser inte verkligheten ut. Det vi gör är att försöka stänga ute vissa människor med hjälp av en defintion som inte är hållbar i ett globalt spel. Men att låtsas att det är vi innanför murarna, och inte alls de som är utanför, som har byggt upp Sverige är bara en fantasi. Om defintionen om vilka som ska få sitta innanför murarna går utifrån vems förfäder som har byggt upp landet, måste vi också låta hela den globala hierakins folk få vara med. Visst kan vi forstätta med att hissa svenska flaggor, men kom inte och säg att det bara är vi som sitter i våra röda stugor som har rätt att få vara här. För de som bygger upp det här landet finns överallt

^1. Bauman, Zygmunt (2000): Globalisering. (F. Miegel övers.) [Globalization]. Lund : Studentlitteratur

Två dagar efter internationella kvinnodagen

Date: 2009.03.10 | Category: feminism, jag, om barn | Response: 1

I förrgår var jag på Världskulturmuséet och hörde Maria Sveland säga att det är dags att göra upp med moderskapsmyten. Jag kände mig lite träffad av detta uttalande. I ett par tidigare inlägg har jag skrivit om att män och kvinnor skiljer sig på en punkt: att män rent generellt är lite starkare än kvinnor, men att kvinnor har makten över avkomman. Jag kan se begränsningarna i denna teori. Vad händer med de kvinnor som inte vill eller kan skaffa barn? Är de då värdelösa?

Nä, detta är verkligen inte vad jag menar. Det jag skriver om handlar om en väldigt generell skillnad. Människans individuella skillnader överskrider förstås denna lilla skillnad. Samtidigt tror jag att det faktum att kvinnor har en sådan makt över artens fortlevnad gör att män, även om de inte är medvetna om det, kan känna att de är i underläge. På så sätt påverkar denna lilla skillnad individen och har gjort det genom hela mänsklighetens historia varpå män försöker förtrycka kvinnor med hjälp av sin lilla fördel: styrkan. Men detta är alltså en väldigt generell beskrivning.

Så, om vi går tillbaka till det individuella, det enskilda…jag. Är jag fast i moderskapsmyten? Jag som tycker att det känns fel att arbeta heltid när jag har små barn hemma. Jag som hela tiden lyfter fram det unika med moderskapet. Ja, jag måste nog erkänna att jag är lite påverkad av moderskapsmyten. Jag kan se att jag har förändrats sen jag fick barn. Och ska jag vara ärlig så tycker jag att det kan vara ganska skönt med en mysig hemmakväll med familjen istället för att vara ute och festa.

Samtidigt kan jag inte riktigt förstå det hemska med att vilja vara med sin familj. En kvinna som satsar 100% på sin karriär och jobbar hela tiden och har en massa pengar på banken räknas som en toppenfeminist. Det är alltså skillnad vad man väljer att lägga sin tid på och offra sig för.

Det finns dessutom en annan viktig aspekt av detta. Vid sidan av moderskapsmyten saknas det något. För det mesta är man två om att skaffa ett barn. Pappan har däremot traditionellt sett inte tillåtits att insvepas i en myt, faderskapsmyten är inte så utvecklad. Men den finns där. Det behöver viskas om den och den behöver också hyllas. Även en pappa älskar sitt barn och även en pappa behöver få tillstånd att vilja vara hemma med sitt barn istället för att jobba häcken av sig!
Jag vill faktiskt hävda att det ska få finnas en moderskapsmyt, eller egentligen inte en moderskapsmyt, utan en föräldramyt. Att bli förälder är en väldigt stor sak. Visst måste man försaka sina egna intressen ibland. Men varför är det så att jag ses som en sämre feminist för att jag är ung och har barn jämfört med att vara ung och slita häcken av mig med en massa pengar på banken?

Och dessutom, om pappan bara tillåts att insvepa sig i faderskapsmyten behöver mamman inte ge upp sitt liv i och med moderskapet. Bara för att man är ung mamma och trivs med det, kan det finnas annat i ens liv än familjen. Är man två föräldrar som tar hand om familjen (och allt som hör därtill) finns det faktiskt ett liv även som en egen person och inte bara mamma.

Så, alla föräldrar: Svep in er i en mysig föräldramyt och lev ett innehållsrikt liv!

Glömska

Date: 2009.02.04 | Category: veganism/miljö | Response: 0

Som vegan är det lätt att glömma bort vissa saker.

Det blir inte heller enklare när man främst umgås med personer som inte äter mördade djur. När jag handlar brukar jag, så långt det går, undvika att gå in i köttunneln. En gång började jag gråta när jag var och handlade och tänkte på hur många döda kroppar jag omgavs av. Fånigt kanske, men sant.

När jag var och handlade senast hamnade jag, i kassakön, bakom en förälder till ett barn på mina barns förskola. Hon började lasta upp sin mat, och nyfiken som jag är kikade jag lite på vad hon hade handlat. Men, vad var det där! Det låg en isärskuren, inplastad griskropp på rullbandet! Nä, inte visste jag att de äter kött… Sen ramlar jag tillbaka in i verkligheten. Jag vet ju att andelen människor som inte äter döda djur är i minoritet och bland barnfamiljer är glappet till och med ännu större. På mina barns förskoleavdelningar finns det bara tre barn som är vegetarianer. Jag har två barn och så är det ett barn till.

Igår läste jag på GT:s hemsida om att det finns planer på att utöka fiskemöjligheterna i Göteborg, så att det ska gå att fiska inne i stan. Detta har dock väckt motstånd hos en politiker, varpå en debatt startats.(http://www.gt.se/nyheter/1.1433900/fisken-lider)

På sidan kan man rösta om man tror att fiskar har känsel eller inte. Min första tanke var att människor nog förnekar att fiskar kan känna och att det är därför som de äter fisk. Så kan det förstås vara, men sen tänkte jag vidare lite. Finns det någon som förnekar att grisar kan känna smärta. Kanske någon, men de flesta vet om att de känner smärta, men äter deras kroppar ändå. Så frågan om fiskar kan känna smärta är kanske inte så stor egentligen, för folk lär väl fortsätta att äta upp deras kroppar ändå.

Det kanske är farligt att vara vegan ändå. Tänk så ofta man glömmer bort sig och väver in sig i en härlig liten bubbla där inga djur blir mördade och inga människor tycker att det är gott med döda kroppar. Men det är ju ändå ganska härligt att få drömma sig bort ibland!

En juldikt

Date: 2008.12.09 | Category: om barn, socialism | Response: 0

Hej du präst!

Tack för julspelet för mina barn här om dan.

Tänk att du förbarmar dig och väver in dem med kristendomens trygga garn.

Jag står i tacksamhetsskuld till dig

Vill dina barn kanske lära nåt av mig?

Vi går ut första maj på demonstration

och dina barn lär sig om socialismens trygga tradition