• Två dagar efter internationella kvinnodagen

    Date: 2009.03.10 | Category: feminism, jag, om barn | Tags:

    I förrgår var jag på Världskulturmuséet och hörde Maria Sveland säga att det är dags att göra upp med moderskapsmyten. Jag kände mig lite träffad av detta uttalande. I ett par tidigare inlägg har jag skrivit om att män och kvinnor skiljer sig på en punkt: att män rent generellt är lite starkare än kvinnor, men att kvinnor har makten över avkomman. Jag kan se begränsningarna i denna teori. Vad händer med de kvinnor som inte vill eller kan skaffa barn? Är de då värdelösa?

    Nä, detta är verkligen inte vad jag menar. Det jag skriver om handlar om en väldigt generell skillnad. Människans individuella skillnader överskrider förstås denna lilla skillnad. Samtidigt tror jag att det faktum att kvinnor har en sådan makt över artens fortlevnad gör att män, även om de inte är medvetna om det, kan känna att de är i underläge. På så sätt påverkar denna lilla skillnad individen och har gjort det genom hela mänsklighetens historia varpå män försöker förtrycka kvinnor med hjälp av sin lilla fördel: styrkan. Men detta är alltså en väldigt generell beskrivning.

    Så, om vi går tillbaka till det individuella, det enskilda…jag. Är jag fast i moderskapsmyten? Jag som tycker att det känns fel att arbeta heltid när jag har små barn hemma. Jag som hela tiden lyfter fram det unika med moderskapet. Ja, jag måste nog erkänna att jag är lite påverkad av moderskapsmyten. Jag kan se att jag har förändrats sen jag fick barn. Och ska jag vara ärlig så tycker jag att det kan vara ganska skönt med en mysig hemmakväll med familjen istället för att vara ute och festa.

    Samtidigt kan jag inte riktigt förstå det hemska med att vilja vara med sin familj. En kvinna som satsar 100% på sin karriär och jobbar hela tiden och har en massa pengar på banken räknas som en toppenfeminist. Det är alltså skillnad vad man väljer att lägga sin tid på och offra sig för.

    Det finns dessutom en annan viktig aspekt av detta. Vid sidan av moderskapsmyten saknas det något. För det mesta är man två om att skaffa ett barn. Pappan har däremot traditionellt sett inte tillåtits att insvepas i en myt, faderskapsmyten är inte så utvecklad. Men den finns där. Det behöver viskas om den och den behöver också hyllas. Även en pappa älskar sitt barn och även en pappa behöver få tillstånd att vilja vara hemma med sitt barn istället för att jobba häcken av sig!
    Jag vill faktiskt hävda att det ska få finnas en moderskapsmyt, eller egentligen inte en moderskapsmyt, utan en föräldramyt. Att bli förälder är en väldigt stor sak. Visst måste man försaka sina egna intressen ibland. Men varför är det så att jag ses som en sämre feminist för att jag är ung och har barn jämfört med att vara ung och slita häcken av mig med en massa pengar på banken?

    Och dessutom, om pappan bara tillåts att insvepa sig i faderskapsmyten behöver mamman inte ge upp sitt liv i och med moderskapet. Bara för att man är ung mamma och trivs med det, kan det finnas annat i ens liv än familjen. Är man två föräldrar som tar hand om familjen (och allt som hör därtill) finns det faktiskt ett liv även som en egen person och inte bara mamma.

    Så, alla föräldrar: Svep in er i en mysig föräldramyt och lev ett innehållsrikt liv!