Archive for september, 2009
-
Att gå ur Svenska Kyrkan
Efter att ha beskådat alla massiva reklamkampanjer för kyrkovalet har jag äntligen tagit tag i mitt utträde.
Om du funderar på att göra samma sak som jag får du gärna använda mallen här nedanför. Jag använde ateism.se som källa för hur mallen ska se ut.
Fyll i dina uppgifter och skicka till din församling.
°-°
Hej
Jag vill gå ur Svenska Kyrkan.
Namn:
Personnummer:
Adress:
Med vänliga hälsningar
_____________________________________________________________
Namn + underskrift
°-°
-
Låt inte barnen betala krisen!
Lärarförbundets film säger ganska mycket:
GÃ… MED I UPPROPET PÃ… FACEBOOK
-
Mina barn och deras liv
Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.
Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:
* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fiskDet sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen ”mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen ”Den femte sanningen” av Doris Lessing:
Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.
”Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
[...]”Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. ”Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`
(Lessing, 1962, s. 245-246)
När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?
När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.
Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?
Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)
Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.
Lessing, Doris (1962): Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum
