Archive for the ‘om barn’ Category
-
Bamse – världens rödaste björn
Jag har alltid varit stormförtjust i Bamse. Eller i alla fall från det att jag lärde mig att läsa med hjälp av min storebrors tidningar för si sådär 22 år sedan. Faktum är att jag växt upp samtidigt som bamsetrillingarna. Tidningen som berättar om bamsebarnens ankomst damp ner i vårt brevinkast nästan precis samtidigt som jag föddes.
En anledning till att tidningen är så populär är förstås alla de fantastiska äventyr som vi får följa med på. Men jag tror också att det är så att barnet som läser känner sig värdefull och respekterad eftersom tidningen lyfter så många viktiga frågor och vågar låta barnet förstå. Jag minns tydligt hur jag tänkte kring resonemanget om många små kan tillsammans. Visst har tidningen och grund och botten alltid varit väldigt röd. Men jag har svårt att se att den skulle ha varit det på ett sätt som är anstötande. Budskapet är ju ofta att alla borde vara lika mycket värda och att pengar inte ska få göra intrång på jämlikhetstanken. Och tillsammans med det har vi ju tron på vår egen kraft när vi gör något tillsammans. Den lilla blir stor när alla enas.
Och faktiskt så tycker jag att Bamse och hans vänner har lyckats hänga med i tiden ganska bra. När jag var liten var det mest grabbarna som fick åka på äventyr, men det har ju ändrats lite nu. Både Brummelisa och Nina Kanin har fått egna identiteter utöver sitt mödraskap och även till exempel Mickelina har börjat ta mer plats. Vidare tycker jag att det är kul att en del frågor, som ofta ses som obekväma att diskutera med barn, lyfts fram. Mobbning har ju funnits med som tema vid flera tillfällen och att Brumma inte är som andra barn, men ändå lika mycket värd, är något som blir en naturlig del i serierna. I det senaste numret (nr 10 2010) blev jag faktiskt lite överraskad. Lille Skutts ena bror adopterar nämligen ett barn tillsammans med kaninkillen som han lever med. Jag tycker att det känns jättehärligt att en barntidning kan göra en sådan serie utan att få det att bli något konstigt och inte heller något övertydligt politiskt korrekt (alltså något i stil med en moralpredikan om att alla har rätt att bli kära i alla), utan bara som en naturlig händelse bland alla andra.
Några gobitar
I ”Bamse och lemonad-källan” hjälper Bamse ett gäng möss på en ö att bekämpa två imperialistiska makter.
Några stora apor som vill styra och ställa över de små i ”Flask.post III Alexander den lille av Apolonien”.
Visst känns aporna lite bekanta?
Djurrätt i serien ”Tigerjakt” i nr 09 1984 / Bamses Äventyr nr 2Fler trevliga exempel på sidan Bamses politik
-
Måste man döpa sitt barn?
Svenska Kyrkans webbsida om dopI dopet finns löftet om att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer.
Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud [...]Eftersom jag och barnens pappa tvivlade på att våra barn själva kunde bekräfta sin samhörighet med någon gud vid några månaders ålder, valde vi att inte ha dop för dem. Men däremot tyckte vi att det kunde vara trevligt att fira barnens ankomst på andra sätt.
Vi valde att ge barnen varsin namnfest.
-
Låt inte barnen betala krisen!
Lärarförbundets film säger ganska mycket:
GÃ… MED I UPPROPET PÃ… FACEBOOK
-
Mina barn och deras liv
Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.
Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:
* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fiskDet sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen ”mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen ”Den femte sanningen” av Doris Lessing:
Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.
”Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
[...]”Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. ”Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`
(Lessing, 1962, s. 245-246)
När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?
När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.
Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?
Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)
Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.
Lessing, Doris (1962): Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum
-
Flickstigens snäva cirklar
I mitt livs begynnelse var jag i första hand barn. Det var det som begränsade min tillvaro, men även gav mig möjligheter. Barn är något man är i förhållande till vuxna. Det är de som sätter regler och har makt att bestämma överbarn. Men att vara barn innebär också en frihet, som hör samman mycket med friheten från ansvar. Att vara barn var helt enkelt det som formade min tillvaro.
Att vara flicka i förhållande till pojkar var något jag fick lära mig efterhand. När jag gick på dagis rymde jag tillsammans med en kompis som hette Tomas. När de fick tag på oss hade andra precis ätit mat och jag och Tomas blev satta i olika rum för att äta. Våra straff för att vi hade rymt såg olika ut: Tomas fick bara mat och inte efterrätt och jag fick bara efterrätt och inte mat. Förklaringen var att det var Tomas som säkert kommit på att vi skulle rymma eftersom han var pojke, men att han ändå behövde mat. När jag gick i första klass fick vi en dag i uppgift att spela upp en liten pjäs. I min grupp fick jag rollen som en lastbilschaufför som skvätte regnvatten på en kvinna i en liten bil. Kvinnan skulle iaf fråga vad jag höll på med när jag skvätte ner henne och så skulle jag svara att jag var väldigt ledsen för det som inträffat och så övade vi lite och gick för att spela upp pjäsen för de andra i klassen som också hade övat på samma pjäs.
När vi spelade upp märkte jag ganska snabbt att den rollen jag hade egentligen skulle spelas av en kille och att flickorna spelade sina roller väldigt tyst. Men när det blev vår tur gjorde jag ändå som vi övat in:
Den arga kvinnan som blivit helt nedstänkt av smutsigt regnvatten säger tyst: Men varför gjorde du så?
Den urskuldande lastbilschauffören (jag) skriker: OJ, FÖRLÅT! DET VAR INTE MENINGEN!
Efter vi spelat vår pjäs pratade vår lärarinna om att det kan vara svårt för flickor att spela teater eftersom vi är lite tystare än pojkar. De andra flickorna tittade lite förläget på mig när lärarinnan sa ”att de skulle tänka på hur Emma hade gjort, hon hade ju tagit i.”
När jag gick i andra klass skulle vi springa skoljoggen. Vi skulle springa två och två och vi fick själva välja vem vi skulle springa med. Jag frågade en av mina kompisar och eftersom han ville springa med mig tyckte jag att det kändes helt okej. Men på rasten fick jag en del frågor om varför jag hade valt som jag gjorde och oturligt nog filmades hela skoljoggen, vilket gjorde att jag fick sitta och skämmas vid den stora galapremiären när jag såg det avvikande mönstret i flicka-flicka, pojke-pojke ledet.
När jag gick i tredje klass lekte jag mest med flickor.
Idag lever jag med flera olika roller, som alla på sitt sätt ger mig möjligheter och begränsar mig. Mamma, pedagog, arbetslös, vegan eller socialist. Situation avgör rollen. Men vad jag har märkt är att genus hela tiden hamnar lite över allt annat. Det färgar omgivningens värderingar, men även mina egna tankar.
Om vi tänker oss att vi alla puffas och skuffas åt alla möjliga håll som barn, så finns det vissa knuffar som får mer betydelse än andra. En av dessa är knuffen in på flickvägen resp. pojkvägen. Eftersom jag ser genus som en yttre påverkan, ser jag även genus som en inskränkning av vår frihet. De stötar vi får i vår uppväxt påverkar vårt sätt att förhålla oss till andra oss och själva. Vi kan välja att följa stigen eller göra motstånd och vika av från den. Men vi förhåller oss hela tiden till den.
Jag har börjat ge läxor till mig själv. Läxor som handlar om att bryta av från flickstigen. Mycket handlar det om rollen som förälder, för genus blir så tydligt här. Som exempel: om jag och mina barns pappa träffar ett annat föräldrapar blir det nästan alltid så att jag och den andra mamman sätter oss och pratar och papporna pratar för sig. Barnen leker för det mesta hos oss mammor. Läxorna kan handla om att bryta det mönstret, eller att våga ta för mig, eller att sluta klandra mig själv för allt hela tiden.
För vi kan inte förneka stigen, men man kan ju alltid försöka bredda den i alla fall.
-
Två dagar efter internationella kvinnodagen
I förrgår var jag på Världskulturmuséet och hörde Maria Sveland säga att det är dags att göra upp med moderskapsmyten. Jag kände mig lite träffad av detta uttalande. I ett par tidigare inlägg har jag skrivit om att män och kvinnor skiljer sig på en punkt: att män rent generellt är lite starkare än kvinnor, men att kvinnor har makten över avkomman. Jag kan se begränsningarna i denna teori. Vad händer med de kvinnor som inte vill eller kan skaffa barn? Är de då värdelösa?
Nä, detta är verkligen inte vad jag menar. Det jag skriver om handlar om en väldigt generell skillnad. Människans individuella skillnader överskrider förstås denna lilla skillnad. Samtidigt tror jag att det faktum att kvinnor har en sådan makt över artens fortlevnad gör att män, även om de inte är medvetna om det, kan känna att de är i underläge. På så sätt påverkar denna lilla skillnad individen och har gjort det genom hela mänsklighetens historia varpå män försöker förtrycka kvinnor med hjälp av sin lilla fördel: styrkan. Men detta är alltså en väldigt generell beskrivning.
Så, om vi går tillbaka till det individuella, det enskilda…jag. Är jag fast i moderskapsmyten? Jag som tycker att det känns fel att arbeta heltid när jag har små barn hemma. Jag som hela tiden lyfter fram det unika med moderskapet. Ja, jag måste nog erkänna att jag är lite påverkad av moderskapsmyten. Jag kan se att jag har förändrats sen jag fick barn. Och ska jag vara ärlig så tycker jag att det kan vara ganska skönt med en mysig hemmakväll med familjen istället för att vara ute och festa.
Samtidigt kan jag inte riktigt förstå det hemska med att vilja vara med sin familj. En kvinna som satsar 100% på sin karriär och jobbar hela tiden och har en massa pengar på banken räknas som en toppenfeminist. Det är alltså skillnad vad man väljer att lägga sin tid på och offra sig för.
Det finns dessutom en annan viktig aspekt av detta. Vid sidan av moderskapsmyten saknas det något. För det mesta är man två om att skaffa ett barn. Pappan har däremot traditionellt sett inte tillåtits att insvepas i en myt, faderskapsmyten är inte så utvecklad. Men den finns där. Det behöver viskas om den och den behöver också hyllas. Även en pappa älskar sitt barn och även en pappa behöver få tillstånd att vilja vara hemma med sitt barn istället för att jobba häcken av sig!
Jag vill faktiskt hävda att det ska få finnas en moderskapsmyt, eller egentligen inte en moderskapsmyt, utan en föräldramyt. Att bli förälder är en väldigt stor sak. Visst måste man försaka sina egna intressen ibland. Men varför är det så att jag ses som en sämre feminist för att jag är ung och har barn jämfört med att vara ung och slita häcken av mig med en massa pengar på banken?Och dessutom, om pappan bara tillåts att insvepa sig i faderskapsmyten behöver mamman inte ge upp sitt liv i och med moderskapet. Bara för att man är ung mamma och trivs med det, kan det finnas annat i ens liv än familjen. Är man två föräldrar som tar hand om familjen (och allt som hör därtill) finns det faktiskt ett liv även som en egen person och inte bara mamma.
Så, alla föräldrar: Svep in er i en mysig föräldramyt och lev ett innehållsrikt liv!
-
En juldikt
Hej du präst!
Tack för julspelet för mina barn här om dan.
Tänk att du förbarmar dig och väver in dem med kristendomens trygga garn.
Jag står i tacksamhetsskuld till dig
Vill dina barn kanske lära nåt av mig?
Vi går ut första maj på demonstration
och dina barn lär sig om socialismens trygga tradition
-
Barnkrubban genom tiden
Grunden till dagens förskola lades i något som kallades barnkrubban. Precis som ordet antyder hade verksamheten kopplingar till kyrkan. Denna tidiga form av barnomsorg startades för första gången i Sverige 1854 och det var enbart barn vars föräldrar hade intyg från fattigvården som fick en plats här. Det var nämligen enbart i väldigt fattiga familjer som kvinnan behövde lönearbeta. Vilken tur att kyrkan förbarmade sig om dessa små barn va? I skriften ”FÖRSKOLAN I POLITIKEN – om intentioner och beslut bakom den svenska förskolans framväxt” från Utbildningsdepartementet tas en intressant aspekt upp:
”Efter storstrejken 1909 öppnades flera spädbarnskrubbor, sedan fäder blivit arbetslösa och mödrar ensamma måste försörja familjen. En plats på krubban kunde för en fattig eller ensamstående mamma innebära att hon slapp lämna ifrån sig barnen till fosterhem eller barnhem.”
Så familjefädrena var alltså hemma och mödrarna arbetade, så långt hänger vi med. Men när papporna var hemma kunde inte barnen vara hemma, utan lämnades på barnkrubban. Vilken tur att kyrkan var så förbarmande. Annars hade ju barnen hamnat på barnhem. Allt detta medan pappan gick hemma.
Jo, jämställdheten har nog gjort framsteg i politiken. Men, om 100 år ska man också kunna uppröra med citat om historien:
”Ã…r 2008 lönearbetade de flesta män och kvinnor fem dagar i veckan, 8 timmar om dagen. Den ekonomiska krisen 2008 innebar att männen ofta blev arbetslösa medan kvinnans lönearbete tog upp ännu mera tid då hon inte kunde få fast arbete på ett ställe utan var timanställd på flera olika arbetsplatser. Det hela innebar även att hennes hemarbete tog upp mer tid då mannens hemmavarande orsakade mer hushållsarbete. Ã…r 2008 fanns det möjlighet att få bidrag för att vara hemma med barn, men denna föräldraledighet var inte individualiserad som idag och det var i princip enbart kvinnan som sågs som ansvarig och tog ut denna ledighet. Men i och med den ekonomiska krisen behövde kvinnorna börja arbeta tidigare efter att de fött barn varpå antalet platser på förskolan behövde ökas.”
Källa: http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/52/55/4bd81e9f.pdf
-
Ordlista
Jag ser att jag tar vissa ord för givna, men de kanske kräver någon liten förklaring:
fattig – känslan av att inte ha tillgång till pengar. Detta kan inte mätas i summor utan hur mycket man känner att man behöver göra av med. Jag är t.ex. inte särskilt fattig.
feminism - rätten för alla att vara den de vill. Kort och gott, kanske lite väl förenklat, men feminism är inte ett ”offerord” för mig.
hemmafru – egentligen en fru som är hemma med barnen, men det är inte det jag menar, utan snarare en kvinna som lever i ett ojämnställt maktförhållande. Hon sköter allt husarbete. Han är på sin höjd ”barnvakt”. Hemmafru blir här en roll och en gång in i en enda livsuppgift.
Konsumtionssamhället och kapitalism: Folket borde egentligen lätt kunna ta makten, utan oss klarar sig inte de rika knösarna. Men som det är nu blir vi dubbelt uttnyttjade, vi sliter för dem och sedan konsumerar vi arslena av oss och göder knösarna ännu mer.
naturligt – I allmänhet ses det som onaturligt att käka b12piller, men naturligt att se djur som varor som man distanserat sig från. Men jag är lite småförtjust i att ifrågasätta normer med hjälp av ordet ”naturligt”.
patriarkat – det samälle vi lever i där den vita mannen är normbildande. Uttalanden som t.ex. ”ja ja lilla gumman” blir en naturlig del av detta samhälle.
socialism – kampen för att alla ska bli lika värda och ett samhälle där ekonomiska tillgångar inte har betydelse. Detta kan inte enbart ske genom ”subventioneringar” till fattiga. Det krävs även en samhällsomvandling, någon slags revolution.
stadsjeep – en symbol för vårt miljödestruktiva konsumtionssamhälle
-
Patriarkatets BB
Såhär efter att jag precis fått barn slår det mig återigen hur stereotypt vi ser på könsrollerna då ett nytt litet barn kommer till världen.
Det är tidigt tidigt på morgonen. Kanske kan man t.o.m. kalla det för natt. Olof ligger i Henriks famn och jag ligger i förlossningssalens säng och trycker i mig den sista biten smörgås. Det är inte så lätt att äta när man precis gått igenom en häftig förlossning och mest bara tänker på vem det där lilla knytet, som kommit ut, är. Då kommer sköterskan in och frågar om vi börjar bli färdiga. Jag ska få möjlighet att duscha och sätta på mig lite kläder och sen ska vi flyttas till BB för att ge plats åt andra som ska föda.
Så blir vi lotsade ner till BB och vi får veta att Henrik förstås inte får sova över eftersom det inte går att ordna ett familjerum nu vid den här tiden. Men om vi nu tyckte att det var så viktigt kan vi få ett familjerum dagen efter, får vi veta. Henrik tvingas alltså lägga ifrån sig Olof och lämna oss i sjukhusrummet, ta bussen och gå och lägga sig hemma.
Men nästa morgon kommer Elis och Henrik upp till mig och Olof. Jag är trött efter en natt med eftervärkar, men otroligt glad att se dem. Elis har packat ner sina favoritleksaker och lite kläder. Nu ska vi få vara tillsammans hela familjen igen och alla få möjlighet att välkomna den nya familjemedlemmen. Men snart möts vi av ännu ett bakslag, det finns inget familjerum för natten som kommer. Vi bestämmer oss för att åka hem och vila ut, nu orkar vi inte vara kvar här.
Innan vi åker hem tillsammans får vi träffa barnläkaren, en medelålders man som följs tätt av en kvinnlig sköterska. Han lyfter snabbt och bestämt upp vår lille son och undersöker honom metodiskt. Sedan ber han barnets mamma att hålla upp sin son för att hans uppmärksamhet ska väckas och han ska öppna ögonen. Eftersom jag har lite ont av eftervärkar sträcker sig Henrik för att ta upp Olof, varpå han direkt möts av barnläkarens röst: ”Nä, nä, det där får nog hans mamma sköta”. Trött som jag är tar jag min son i famnen samtidigt som jag frågar mig varför det alltid är så här. Imorse vaknade jag av det borrades och byggdes om på sjukhuset, men varför byggs det aldrig om på BB? Tydligen är det så att det är helt ok för nyförlösta kvinnor att ligga i små rum utan ventilation. För inte räknar man med att det är några pappor som vill vara med och ta hand om sitt nyanlända barn. De pappor som är så mesiga och fjolliga att de vill det, dem kan vi ju strunta i!Â
Det kan kanske verka smått idiotiskt att skaffa barn i en patriarkal värld. Men jag är nog trots att allt optimist. Nu har vi ju ökat andelen vettiga människor i världen!
