-
Bamse – världens rödaste björn
Jag har alltid varit stormförtjust i Bamse. Eller i alla fall från det att jag lärde mig att läsa med hjälp av min storebrors tidningar för si sådär 22 år sedan. Faktum är att jag växt upp samtidigt som bamsetrillingarna. Tidningen som berättar om bamsebarnens ankomst damp ner i vårt brevinkast nästan precis samtidigt som jag föddes.
En anledning till att tidningen är så populär är förstås alla de fantastiska äventyr som vi får följa med på. Men jag tror också att det är så att barnet som läser känner sig värdefull och respekterad eftersom tidningen lyfter så många viktiga frågor och vågar låta barnet förstå. Jag minns tydligt hur jag tänkte kring resonemanget om många små kan tillsammans. Visst har tidningen och grund och botten alltid varit väldigt röd. Men jag har svårt att se att den skulle ha varit det på ett sätt som är anstötande. Budskapet är ju ofta att alla borde vara lika mycket värda och att pengar inte ska få göra intrång på jämlikhetstanken. Och tillsammans med det har vi ju tron på vår egen kraft när vi gör något tillsammans. Den lilla blir stor när alla enas.
Och faktiskt så tycker jag att Bamse och hans vänner har lyckats hänga med i tiden ganska bra. När jag var liten var det mest grabbarna som fick åka på äventyr, men det har ju ändrats lite nu. Både Brummelisa och Nina Kanin har fått egna identiteter utöver sitt mödraskap och även till exempel Mickelina har börjat ta mer plats. Vidare tycker jag att det är kul att en del frågor, som ofta ses som obekväma att diskutera med barn, lyfts fram. Mobbning har ju funnits med som tema vid flera tillfällen och att Brumma inte är som andra barn, men ändå lika mycket värd, är något som blir en naturlig del i serierna. I det senaste numret (nr 10 2010) blev jag faktiskt lite överraskad. Lille Skutts ena bror adopterar nämligen ett barn tillsammans med kaninkillen som han lever med. Jag tycker att det känns jättehärligt att en barntidning kan göra en sådan serie utan att få det att bli något konstigt och inte heller något övertydligt politiskt korrekt (alltså något i stil med en moralpredikan om att alla har rätt att bli kära i alla), utan bara som en naturlig händelse bland alla andra.
Några gobitar
I “Bamse och lemonad-källan” hjälper Bamse ett gäng möss på en ö att bekämpa två imperialistiska makter.
Några stora apor som vill styra och ställa över de små i “Flask.post III Alexander den lille av Apolonien”.
Visst känns aporna lite bekanta?
Djurrätt i serien “Tigerjakt” i nr 09 1984 / Bamses Äventyr nr 2Fler trevliga exempel på sidan Bamses politik
-
Ekoguru
Ta hjälp av WWF:s ekoguru för att minska din påverkan på miljön.Gör ett test för att se hur många jordklot det skulle krävas om alla gjorde av med lika mycket resurser som du eller samla poäng genom att utföra miljövänliga handlingar.
-
Vargen gör ingen nytta, men människan däremot…
Igår sändes ett program på SVT om Vargen
Vargens väg – från fridlyst till fredlös
Vid ungefär 17.20min in i filmen säger en intervjuad jägare:
“Vargen ska bort den…den gör ingen nytta hon”
Jag tänkte direkt på all nytta som människor gör här på jorden. Ja, hur hade världen klarat sig utan oss?!
-
De som vandrat in
Det finns ett ord som tar ganska stor plats i vårt samhälle. För vissa människor är det avgörande för hela omgivningens förhållningssätt gentemot personen. Det är ett ord som delar in människor, ibland med onda intentioner och ibland med en välmenande tanke. Ordet syftar till att beskriva en människas ursprung, men handlar oftare om en kulturell indelning. De som avviker från den kulturella normen blir ofta kategoriserade som detta ordet.
Har du lyckats gissa vilket ord det är?
Här kommer det: InvandrareBara genom att titta på själva ordet kan vi se att det är ganska fånigt: in-vandrare. Vem vandrar till Sverige egentligen? Om vi sedan går vidare till hur ordet används blir det ännu fånigare. Även om vi nu tänker oss att det finns personer som har vandrat in till Sverige, hur kan det då komma sig att deras barn, som är födda i Sverige, också är in-vandrare?
I Sveriges Televisions program “Debatt” diskuterades, för några månader sedan, om det var rätt att Vellinge kommun skulle tvingas ta emot ensamkommande barn som flytt från sina före detta hemländer. Via en storbildsskärm fick fyra vellingebor, två fäder och två söner, vara med i debatten. De åsikter som de framför är väldigt tragiska, men samtidigt så skrattretande att de blir riktigt komiska.
Ungefär 5 minuter in i klippet här nedanför säger en av vellingesönerna “Det är skillnad på invandring och illegal invandring” varpå Hanif Bali, riksdagskandidat för Moderaterna svarar “Hur tar man sig till Sverige lagligt?”. Men på det har sönerna (eller fäderna) inget svar. Istället kommer de med nästa höjdpunkt: “Men varför stannade ni inte i Danmark på vägen?”
Ja, just det, så har vi det här med ordet in-vandrare. Om det nu är så att man vandrar in till Sverige, då måste man ju kunna stanna i Danmark istället. Då hade de ju inte behövt gå så långt. Att de inte tänkte på det! ;)
De övriga delarna av Debatt 17 november Ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge:
Del 1
Del 2Så avrundar vi det hela med en gammal klassiker:
-
Arbetarens jämställdhetstest
Ett roligt, men också tänkvärt test.
“Hur jämställd är du?
Gör Arbetarens stora jämställdhetstest” -
Att gå ur Svenska Kyrkan
Efter att ha beskådat alla massiva reklamkampanjer för kyrkovalet har jag äntligen tagit tag i mitt utträde.
Om du funderar på att göra samma sak som jag får du gärna använda mallen här nedanför. Jag använde ateism.se som källa för hur mallen ska se ut.
Fyll i dina uppgifter och skicka till din församling.
°-°
Hej
Jag vill gå ur Svenska Kyrkan.
Namn:
Personnummer:
Adress:
Med vänliga hälsningar
_____________________________________________________________
Namn + underskrift
°-°
-
Mina barn och deras liv
Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.
Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:
* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fiskDet sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen “mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen “Den femte sanningen” av Doris Lessing:
Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.
“Jag minns att du en en gång sa till mamma: `Hur står det till med Tommy?`Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: `…, han är i en svår period.`”
[...]“Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. “Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: `Bara en period.`
(Lessing, 1962, s. 245-246)
När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?
När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.
Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?
Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)
Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.
Lessing, Doris (1962): Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum
-
Man är inte rasist bara för att man vill hissa svenska flaggan…
Försvarstalen ekar i mina öron: Jag är inte rasist bara för att jag vill hissa den svenska flaggan!
Jag står och lyssnar och vet vad som kommer att komma härnäst. “Alla ska väl ha rätt att vara stolta över sitt land?”
Jo visst kan man väl få det, men problemet är bara att nationalismen egentligen är orimlig. Den geografiska inmurningen av Sverige är nämligen bara möjlig med hjälp av människors fantasier. För vad som egentligen är intressant är att vi alla är delar av en större struktur, som inte riktigt får plats innanför muren, hur gärna vi än vill låtsas det.
Jag tänker en del på Sverigedemokraternas (och de får vi ju inte kalla för rasister!) klassiska argument om att vi ska ta hand om de människor som redan bor här i Sverige innan vi släpper in fler. Den här konkreta delen av nationalismen gör att det blir intressant att titta på dess roll i det globala spelet som pågår ute i världen. För om man tänker efter lite, så blir frågan om nationalism större och större, till och med global.
För att kunna få ett grepp om nationalismen behövs det en definition av dess förhållande till övriga världen. Det är ju så att om Sverige ska kunna finnas måste det ju finnas något utanför Sverige också. Och det vet vi ju alla att det finns olika länder. Men vad vi lite mer sällan frågar oss är vad det är som skapar strukturer som binder samman folk. Om vi nu tänker oss att det är staten Sverige som ska hålla samman oss människor inom vår geografiska gräns, måste det även innebära att det finns en suverän makt som har den där förmågan att hålla samman oss. Och det är det vi måste fråga oss om Sverige, som stat, verkligen har.
Vi skulle förvisso kunna säga att varje stat har suverän makt och står utanför all global inverkan. Då kan vi tänka oss Sverige som ett starkt land, med starka välmående människor. Dessa människor tänks i sådana fall bindas samman av ett gemensamt förflutet (trots att vi ej själva har upplevt det utan bara våra förfäder). Våra förfäder kan sägas ha byggt upp ett välfungerande samhälle inifrån helt utav egen kraft.
Men det är intressant att titta på hur stater byggs upp. Visst är det vanligt folk som bygger och fixar och donar. Men vi gör det inom en struktur. Allra högst upp på den maktens hierarki har det alltid funnits några som har stått och basat och det blir väldigt svårt att försöka binda dem enbart till ett land.
Zygmunt Bauman1 skriver i sin bok “Globalisering” om hur alla människors gemensamma rum sakta men säkert har omvandlats till en kapitalistisk arena. Vad som är så intressant med hans resonemang är den betydelse han tillskriver den globala kapitalistiska makten och strukturen. Genom att göra hela det gemensamma rummet till en kapitalistisk investering tvingas folket nämligen vänja sig vid såväl konsumism som ett ovanifrån kontrollerat rum. Det handlar till exempel om att stadens naturliga mötesplatser har ersatts av köpcentra, men även om att arbetare måste rätta sig efter investerares önskningar för att klara sitt uppehälle på den plats de bor på. I denna verklighet finns det inte någon plats för det trygga och jämlika rummet. Den nationella politiken kan endast ta plats som laguppehållande väsen i ett lagligt rum som har skapats av kapitalismen. I det globala rummet blir folket som små figurer som hålls på plats just på grund av sin oförmåga att röra sig utanför kapitalismens spelregler.
Om vi tänker oss att vi alla vanliga människor är små figurer som existerar i ett större spel, vad är det då som avgör vilka figurer som får vara var? Visst kan vi få hissa vår svenska flagga. Blått och gult är väl trevligt och fint. Men i en global hierarki fungerar nationalstaten endast som en liten del och har inte någon egentlig makt att greppa tag i figurerna.
Men för att visa det här behövs det ett exempel. Vi kan föreställa oss Anna, som är en svensk kvinna med svenska föräldrar. Hon arbetar med att sätta ihop bildelar på Volvo. Av det hon tjänar går en del till skatt som kan användas till att bygga upp svensk välfärd. Men en del av det hon tjänar kan hon också använda själv. Tack vare att många av konsumismens produkter tillverkas i andra länder, där investerare kan få fler arbetare för samma summa, kan Anna köpa många billiga saker för de pengar hon fått från företaget. Så slutligen går pengarna tillbaka igen till de multinationella företagen. Till detta kommer att Volvo behöver el för att kunna tillverka sina bilar. Den här elen kommer både från svensk elframställning, men även utifrån. En del av elen kanske kommer från utländsk kol och en del från uran, som människor brutit i Afrika .
Så länge de som sitter i hierarkins övre del kan tjäna pengar spelar figurerna längre ner inte så stor roll. För även om vi tänker oss att vi som har förfäder, som levt i Sverige länge, har större rätt att ta del av den svenska välfärden, finns det ett litet krux: Sverige som helt suverän makt existerar inte. Även om vi så låtsas att vi kan bortse från EU:s inflytande, så kvarstår frågan vad det är som styr Sverige.
I hopp om att skapa ett verkligt maktinflytande kan vi få för oss att vi ska bygga murar runt vår vackra nation. Vi kan tänka oss att vi som nu sitter innaför de tillsynes starka murarna är de som har rätt att få vara här. Det är bara vi som har rätt att hissa svenska flaggor. Men om vi tänker oss att vi tycker om svensk nationalism för att den hyllar det välmående som råder här ger vi oss in i en omöjlig situation. För välfärden beror på det svenska folkets del i ett globalt spel och inte av en nationell suveränitet. Om vi säger att vi inte kan släppa in fler människor innanför de svenska murarna tänker vi oss att det är Sverige som stat som ordnar de strukturer som vi lever i, men så ser inte verkligheten ut. Det vi gör är att försöka stänga ute vissa människor med hjälp av en defintion som inte är hållbar i ett globalt spel. Men att låtsas att det är vi innanför murarna, och inte alls de som är utanför, som har byggt upp Sverige är bara en fantasi. Om defintionen om vilka som ska få sitta innanför murarna går utifrån vems förfäder som har byggt upp landet, måste vi också låta hela den globala hierakins folk få vara med. Visst kan vi forstätta med att hissa svenska flaggor, men kom inte och säg att det bara är vi som sitter i våra röda stugor som har rätt att få vara här. För de som bygger upp det här landet finns överallt
1. Bauman, Zygmunt (2000): Globalisering. (F. Miegel övers.) [Globalization]. Lund : Studentlitteratur
-
Två dagar efter internationella kvinnodagen
I förrgår var jag på Världskulturmuséet och hörde Maria Sveland säga att det är dags att göra upp med moderskapsmyten. Jag kände mig lite träffad av detta uttalande. I ett par tidigare inlägg har jag skrivit om att män och kvinnor skiljer sig på en punkt: att män rent generellt är lite starkare än kvinnor, men att kvinnor har makten över avkomman. Jag kan se begränsningarna i denna teori. Vad händer med de kvinnor som inte vill eller kan skaffa barn? Är de då värdelösa?
Nä, detta är verkligen inte vad jag menar. Det jag skriver om handlar om en väldigt generell skillnad. Människans individuella skillnader överskrider förstås denna lilla skillnad. Samtidigt tror jag att det faktum att kvinnor har en sådan makt över artens fortlevnad gör att män, även om de inte är medvetna om det, kan känna att de är i underläge. På så sätt påverkar denna lilla skillnad individen och har gjort det genom hela mänsklighetens historia varpå män försöker förtrycka kvinnor med hjälp av sin lilla fördel: styrkan. Men detta är alltså en väldigt generell beskrivning.
Så, om vi går tillbaka till det individuella, det enskilda…jag. Är jag fast i moderskapsmyten? Jag som tycker att det känns fel att arbeta heltid när jag har små barn hemma. Jag som hela tiden lyfter fram det unika med moderskapet. Ja, jag måste nog erkänna att jag är lite påverkad av moderskapsmyten. Jag kan se att jag har förändrats sen jag fick barn. Och ska jag vara ärlig så tycker jag att det kan vara ganska skönt med en mysig hemmakväll med familjen istället för att vara ute och festa.
Samtidigt kan jag inte riktigt förstå det hemska med att vilja vara med sin familj. En kvinna som satsar 100% på sin karriär och jobbar hela tiden och har en massa pengar på banken räknas som en toppenfeminist. Det är alltså skillnad vad man väljer att lägga sin tid på och offra sig för.
Det finns dessutom en annan viktig aspekt av detta. Vid sidan av moderskapsmyten saknas det något. För det mesta är man två om att skaffa ett barn. Pappan har däremot traditionellt sett inte tillåtits att insvepas i en myt, faderskapsmyten är inte så utvecklad. Men den finns där. Det behöver viskas om den och den behöver också hyllas. Även en pappa älskar sitt barn och även en pappa behöver få tillstånd att vilja vara hemma med sitt barn istället för att jobba häcken av sig!
Jag vill faktiskt hävda att det ska få finnas en moderskapsmyt, eller egentligen inte en moderskapsmyt, utan en föräldramyt. Att bli förälder är en väldigt stor sak. Visst måste man försaka sina egna intressen ibland. Men varför är det så att jag ses som en sämre feminist för att jag är ung och har barn jämfört med att vara ung och slita häcken av mig med en massa pengar på banken?Och dessutom, om pappan bara tillåts att insvepa sig i faderskapsmyten behöver mamman inte ge upp sitt liv i och med moderskapet. Bara för att man är ung mamma och trivs med det, kan det finnas annat i ens liv än familjen. Är man två föräldrar som tar hand om familjen (och allt som hör därtill) finns det faktiskt ett liv även som en egen person och inte bara mamma.
Så, alla föräldrar: Svep in er i en mysig föräldramyt och lev ett innehållsrikt liv!
-
Glömska
Som vegan är det lätt att glömma bort vissa saker.
Det blir inte heller enklare när man främst umgås med personer som inte äter mördade djur. När jag handlar brukar jag, så långt det går, undvika att gå in i köttunneln. En gång började jag gråta när jag var och handlade och tänkte på hur många döda kroppar jag omgavs av. Fånigt kanske, men sant.
När jag var och handlade senast hamnade jag, i kassakön, bakom en förälder till ett barn på mina barns förskola. Hon började lasta upp sin mat, och nyfiken som jag är kikade jag lite på vad hon hade handlat. Men, vad var det där! Det låg en isärskuren, inplastad griskropp på rullbandet! Nä, inte visste jag att de äter kött… Sen ramlar jag tillbaka in i verkligheten. Jag vet ju att andelen människor som inte äter döda djur är i minoritet och bland barnfamiljer är glappet till och med ännu större. På mina barns förskoleavdelningar finns det bara tre barn som är vegetarianer. Jag har två barn och så är det ett barn till.
Igår läste jag på GT:s hemsida om att det finns planer på att utöka fiskemöjligheterna i Göteborg, så att det ska gå att fiska inne i stan. Detta har dock väckt motstånd hos en politiker, varpå en debatt startats.(http://www.gt.se/nyheter/1.1433900/fisken-lider)
På sidan kan man rösta om man tror att fiskar har känsel eller inte. Min första tanke var att människor nog förnekar att fiskar kan känna och att det är därför som de äter fisk. Så kan det förstås vara, men sen tänkte jag vidare lite. Finns det någon som förnekar att grisar kan känna smärta. Kanske någon, men de flesta vet om att de känner smärta, men äter deras kroppar ändå. Så frågan om fiskar kan känna smärta är kanske inte så stor egentligen, för folk lär väl fortsätta att äta upp deras kroppar ändå.
Det kanske är farligt att vara vegan ändå. Tänk så ofta man glömmer bort sig och väver in sig i en härlig liten bubbla där inga djur blir mördade och inga människor tycker att det är gott med döda kroppar. Men det är ju ändå ganska härligt att få drömma sig bort ibland!
