Ta hjälp av WWF:s ekoguru för att minska din påverkan på miljön.Gör ett test för att se hur många jordklot det skulle krävas om alla gjorde av med lika mycket resurser som du eller samla poäng genom att utföra miljövänliga handlingar.
Igår sändes ett program på SVT om Vargen
Vargens väg – från fridlyst till fredlös
Vid ungefär 17.20min in i filmen säger en intervjuad jägare:
“Vargen ska bort den…den gör ingen nytta hon”
Jag tänkte direkt på all nytta som människor gör här på jorden. Ja, hur hade världen klarat sig utan oss?!
Svenska Kyrkans webbsida om dopI dopet finns löftet om att Gud är med under livets alla dagar, oavsett vad som händer.
Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud [...]
Eftersom jag och barnens pappa tvivlade på att våra barn själva kunde bekräfta sin samhörighet med någon gud vid några månaders ålder, valde vi att inte ha dop för dem. Men däremot tyckte vi att det kunde vara trevligt att fira barnens ankomst på andra sätt.
Vi valde att ge barnen varsin namnfest.
Det finns ett ord som tar ganska stor plats i vårt samhälle. För vissa människor är det avgörande för hela omgivningens förhållningssätt gentemot personen. Det är ett ord som delar in människor, ibland med onda intentioner och ibland med en välmenande tanke. Ordet syftar till att beskriva en människas ursprung, men handlar oftare om en kulturell indelning. De som avviker från den kulturella normen blir ofta kategoriserade som detta ordet.
Har du lyckats gissa vilket ord det är?
Här kommer det: Invandrare
Bara genom att titta på själva ordet kan vi se att det är ganska fånigt: in-vandrare. Vem vandrar till Sverige egentligen? Om vi sedan går vidare till hur ordet används blir det ännu fånigare. Även om vi nu tänker oss att det finns personer som har vandrat in till Sverige, hur kan det då komma sig att deras barn, som är födda i Sverige, också är in-vandrare?
I Sveriges Televisions program “Debatt” diskuterades, för några månader sedan, om det var rätt att Vellinge kommun skulle tvingas ta emot ensamkommande barn som flytt från sina före detta hemländer. Via en storbildsskärm fick fyra vellingebor, två fäder och två söner, vara med i debatten. De åsikter som de framför är väldigt tragiska, men samtidigt så skrattretande att de blir riktigt komiska.
Ungefär 5 minuter in i klippet här nedanför säger en av vellingesönerna “Det är skillnad på invandring och illegal invandring” varpå Hanif Bali, riksdagskandidat för Moderaterna svarar “Hur tar man sig till Sverige lagligt?”. Men på det har sönerna (eller fäderna) inget svar. Istället kommer de med nästa höjdpunkt: “Men varför stannade ni inte i Danmark på vägen?”
Ja, just det, så har vi det här med ordet in-vandrare. Om det nu är så att man vandrar in till Sverige, då måste man ju kunna stanna i Danmark istället. Då hade de ju inte behövt gå så långt. Att de inte tänkte på det! ;)
De övriga delarna av Debatt 17 november Ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge:
Del 1
Del 2
Så avrundar vi det hela med en gammal klassiker:
Ett roligt, men också tänkvärt test.
“Hur jämställd är du?
Gör Arbetarens stora jämställdhetstest”
… men den har förändrat sig. Lite av den har flyttats från magen till hjärnan. Ångestdjuret nafsar litegrann i magen, men det skaver också i min hjärna lite då och då. Och det hela verkar handla om att jag lärt känna det på ett annat sätt. Egentligen handlar det hela om att det blivit lättare att definiera ångesten. Det gör den lite mindre spännande, men också lättare att hantera. Nu handlar det ofta om mig själv i förhållande till olika roller. Jag som förälder, jag som individ och jag som del i ett kapitalistiskt system. Så som jag till exempel har skrivit om här. Ibland är jag dålig feminist, ibland dålig mamma, ibland tråkig för att jag har barn, ibland för ung och rebellisk för att ha barn… och, tja, ibland ganska ensam i min situation.
Fast varför skriver jag om detta. Får man skriva om ångest när man förväntas vara vuxen? Lite ungdomsångest är väl helt ok, men den där formen som inte försvinner, den är inte lika rumsren. Förmodligen är det för att den gränsar lite mot galenskap och galna människor vill man ju inte ha i sin närhet, särskilt inte i dessa tider.
Men då kommer vi till den klassisk frågan – var går gränsen för galenskap? Foucault har ju skrivit hela böcker om det här. Och vi kan väl i alla fall säga att det handlar om normer. Vi förhåller oss till dem hela tiden och nånstans finns det en gräns när vi brutit för många. Och här har vi en annan viktig grej – vi får ångest när olika normer krockar, antingen med varandra, eller när den av samhället önskade normen krockar med en motnorm, som vi känner är mer rätt.
Vart leder allt detta då? Jo, det är ju så att ångesten är jävligt jobbig, men samtidigt lite nyttig. Det sägs att det krävs ångest för att en person ska kunna bli en sann konstnär. Och visst, ständiga krockar innebär ju att man måste finna nya lösningar hela tiden. Det krävs en himla massa kreativitet. Normkrockar skapar kreativitet och kreativitet skapar nya normkrockar. I spiralform kan så världen förändras i takt med att normer krockas ihop. Ångestdjuret är lite jobbigt, men det påminner mig om vem jag är och vem jag vill vara.
Efter att ha beskådat alla massiva reklamkampanjer för kyrkovalet har jag äntligen tagit tag i mitt utträde.
Om du funderar på att göra samma sak som jag får du gärna använda mallen här nedanför. Jag använde ateism.se som källa för hur mallen ska se ut.
Fyll i dina uppgifter och skicka till din församling.
°-°
Hej
Jag vill gå ur Svenska Kyrkan.
Namn:
Personnummer:
Adress:
Med vänliga hälsningar
_____________________________________________________________
Namn + underskrift
°-°
Vi kan välja att se på våra barn som syndfria individer med ett medfött gott sinne eller också kan vi se dem som tomma ark som behöver fyllas med innehåll. De gamla filosofgubbarna lämnar oss inte utan alternativ, men hur blir det egentligen i praktiken? I vardagliga situationerna med barn ställs man som förälder inför en massa val.
Jag hade nyligen en diskussion med min äldsta son, som är 4 år, om vilken mat han ska äta på förskolan. Han har tidigare ätit fisk på förskolan vid olika tillfällen och han ville fortsätta med att äta det permanent på förskolan, medan jag istället tyckte att han skulle äta lakto-ovo-vegetariskt där. Min son stod på sig och hävdade att han faktiskt vill äta fisk. Jag såg tre alternativ framför mig:
* Att göra som han önskade och inte prata mer om det
* Att prata om hans val och sedan låta honom tänka över det
* Att förbjuda honom att äta fisk
Det sista alternativet kändes först ganska lockande. Jag tycker ju att det är fel att mitt barn ska äta fisk. Men så inser jag att den här diskussionen är en del av ett mycket vidare resonemang, som handlar om vem mitt barn är i förhållande till mig. Jag använder ju mig av termen “mitt barn”, men innebär det att jag äger honom bara för det? Vilken rätt har jag att definiera vem han är, eller vem han ska vara? I mitt huvud surrar en dialog från romanen “Den femte sanningen” av Doris Lessing:
Huvudkaraktären Anna står och pratar med sin väns vuxne son Tommy.
“Jag minns att du en en gång sa till mamma: ’Hur står det till med Tommy?’ Mammas röst är inte precis lämpad för förtroenden. Hon svarade med en rungande viskning: ’Å, han är i en svår period.’”
[...]“Det tog knäcken på mig”, sa Tommy vresigt. “Genom hela min barndom kom jag gång på gång fram till något som föreföll nytt och viktigt. Den där kvällen hade jag vunnit en seger – jag hade förmått mig till att gå nerför den den mörka trappan och låtsas att allt var som det skulle. Jag klamrade mig fast vid något, vid känslan av vem jag egentligen var. Då säger mamma: ’Bara en period.’
(Lessing, 1962, s. 245-246)
När jag blev mamma fick jag direkt ett ett livslångt ansvar. Jag skulle ta hand om och hjälpa mitt lilla barn i de situationer som livet bjuder på, det är min självklara skyldighet. För att kunna hjälpa min son behöver jag även försöka mig på att förstå honom. Men det finns en gräns mellan att försöka förstå någon och att definiera och kategorisera någon, även om den gränsen ibland kan vara hårfin. Vi vill gärna kategorisera våra barn efter perioder eller psykologiska faser, men det vi faktiskt gör då är att laborera med ett helt livs erfarenheter. Ingår det verkligen i mitt ansvar som förälder att dela in mitt barns erfarenheter och tankar i olika fack som bestäms utifrån generella preferenser?
När jag läser sagan om abborren Kvick för min son kan jag försöka förstå hur han tänker kring fiskars liv och prata med honom om det. Men jag känner inte att jag har rätt att definiera honom som en sådan som inte äter fisk.
Om vi tänker vidare kring det här resonemanget kan vi även låta det smyga in i andra företeelser kring relationen mellan förälder och barn. För vad är det egentligen vi gör då vi köper märkeskläder till våra barn och klär det i en speciell stil? Vad är det vi gör när vi säger att han är en typisk tuff pojke och hon en riktigt söt flicka? Försöker vi förstå våra barn, eller klassificerar vi dem?
Så jag tänker inte förbjuda min son att äta fisk och jag tänker inte heller gräma mig över det val han har gjort. I hans livs begynnelse var han en del av mig, men nu är han ju sin egen. Som hans mamma har jag ett ansvar att ge honom möjligheter och stöd att få utvecklas till den han vill vara. Det är inte min uppgift att definiera och klassificera honom. (det sköter samhället så bra ändå, tyvärr.)
Men, vad som också bör komma fram i och med det här resonemanget, är att en del av ansvaret även handlar om att förmedla en bild av världen. Självklart strävar jag inte efter att ge mina barn en åsiktsneutral och helt objektiv uppfostran. De är ju mina barn, som väljer vad de vill göra med det som jag packar på dem här i livet.
Lessing, Doris (1962): Den femte sanningen. (M. Edlund övers.) [The Golden Notebook]. Stockholm: Bokförlaget Forum
